Det var ändå storslaget att få se en debatt på en timme mellan en minister och en partiledare om offentlig upphandling. Det har aldrig hänt tidigare vad jag vet. Debatten mellan Ardalan Shekarabi och Jimmie Åkesson i fredags var ändå märklig på åtminstone tre plan.
1. Att den överhuvudtaget ägde rum.
Socialdemokraterna debatterar inte gärna mot Sverigedemokraterna. Nu fick Sverigedemokraterna till och med bestämma arena och det blev på Jimmie Åkessons hemmaplan: Bromölla, tio kilometer från Jimmie Åkessons hem i Sölvesborg. Att debatten alls blev kan bara bero på att Ardalan Shekarabi och hans stab såg det som öppet mål. Sverigedemokraterna har två år i rad motionerat om att Vita jobb-modellen ska införas i Sverige. Nu vill man rösta emot ett förslag i samma riktning, men som inte går fullt lika långt. Så länge inte Jimmie Åkesson byter åsikt i sakfrågan borde det vara en solklar seger i debatten för Ardalan Shekarabi.
2. Utgången.
Mot alla odds lyckades Jimmie Åkessons navigera ut från det hörn Sverigedemokraterna har målat in sig i, utan att för den sakens skull använda några övertygande argument.
Försvarslinjen var att om bara Socialdemokraterna i förväg hade förhandlat med Sverigedemokraterna så hade förslaget kunnat bli verklighet. Det stämmer säkert, men förhandla med Jimmie Åkessons parti är det sista Socialdemokraterna vill göra.
Ardalan Shekarabi vill ha en konkret siffra. Jag önskar bara att den vilade på stabilare grund.
Jimmie Åkessons angreppslinje var att regeringen låter sig styras av pamparna i Bryssel. Exakt vad det betyder framkom inte, men jag gissar att det bottnar i utstationeringsdirektivet. Det gör att upphandlare bara kan ställa krav på de anställdas försäkringar och pensioner för svenska företag, inte utländska. Om Jimmie Åkesson nu vill göra det obligatoriskt att ställa krav även för dessa förmåner, varför då rösta mot regeringen förslag när det gäller krav på löner?
Ardalan Shekarabi försökte övertyga om att man minsann jobbade för att ändra utstationeringsdirektivet. Jimmie Åkesson var effektivare med att göra ”pamparna i Bryssel” till ett hot som regeringen inte gjorde något åt.
Vi fick aldrig veta vad Sverigedemokraterna ogillar med regeringens förslag och hur SD vill utforma sin modell.
3. Svajiga fakta.
Jimmie Åkesson påstod att kraven i regeringens förslag bara går att ställa på svenska företag, inte på utländska företag som därmed skulle gynnas. Det stämmer inte. Regeringen vill att det ska vara obligatoriskt att ställa krav minst i enlighet med lägsta nivå i kollektivavtal för lön, semester och arbetstid. Krav som går att ställa även på utländska företag i offentliga upphandlingar.
Ardalan Shekarabi har slutat att använda elva kronor i timmen som ett exempel på dåliga villkor i offentliga upphandlingar. Den siffran har inget med offentlig upphandling att göra, utan kommer från ett städföretag med privatägda hotell och livsmedelsaffärer som kunder. I debatten pratar Shekarabi nu i stället återkommande om 27 kronor per timme. Det är tveksam kvalitet på den siffran. Den kommer från Sveriges Radio som har frågat 100 taxichaufförer hur mycket de tjänar och hur många timmar de arbetar. För den som tjänade sämst av dessa 100 blev det 27 kronor per timme. Om just den uppgiften stämmer vet ingen, förutom den anonyme taxichauffören.
Villkoren är säkert dåliga och Ardalan Shekarabi vill ha en konkret siffra. Jag önskar bara att den vilade på stabilare grund.
4. Viktiga frågor föll bort
Okej, det kanske inte är så märkligt, men debatten handlade inte om de frågor som åtminstone jag tycker är de riktigt intressanta:
Är lagstiftning bästa vägen för att nå målet?
Vad händer när upphandlingarna utökas med ytterligare en uppsättning krav?
Hur långt räcker upphandlarnas omdöme?
Hur ska man avgöra vilket kollektivavtal som gäller?
Hur ska uppföljningen fungera i praktiken?
