BAKGRUND
Hässleholm Miljö AB (HMAB) genomförde en upphandling av tvättlösning för återvinningskärl genom ett öppet förfarande enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling LOU. Upphandlingen innehöll en detaljerad kravspecifikation. En förlorande anbudsgivare (A) ansökte om överprövning och yrkade i första hand att upphandlingen skulle göras om och i andra hand att den vinnande leverantörens (B) anbud skulle förkastas och ny utvärdering genomföras.
A anförde att B:s anbud inte uppfyllde de obligatoriska kraven i kravspecifikationen. Enligt A var det bifogade produktbladet översiktligt och uppfyllandet av centrala krav gick inte att kontrollera utifrån anbudshandlingarna. A menade att HMAB, i strid med likabehandlings- och transparensprincipen i 4 kap. 1 § LOU, hade accepterat ett lägre beviskrav för B.
A anförde även att B beretts möjlighet att komplettera sitt anbud efter anbudstidens utgång. B hade tre dagar efter sista anbudsdag skickat in teknisk information som saknades i det ursprungliga anbudet. A åberopade även ett internt mejl hos HMAB som innehöll kommentaren: ”Här kommer nu kompletteringen som utlovades från B. Kolla och återkom.” HMAB hade därtill begärt tekniska förtydliganden från B utan att ge A samma möjlighet.
HMAB bestred ansökan och anförde att B hade accepterat samtliga krav och bifogat ett produktblad upprättat för upphandlingen. Vidare anfördes att det i upphandlingsdokumenten inte hade ställts krav på särskild teknisk verifiering per funktionskrav, och att handlingarna som inkom efter anbudstidens utgång enbart hade förklarat en redan offererad lösning.
RÄTTSLIG BEDÖMNING
Förvaltningsrätten
Förvaltningsrätten i Malmö avslog ansökan. Domstolen konstaterade att svarsalternativet enligt upphandlingsdokumenten bestod i att ange om kravet uppfylls eller inte. Det framgick inte heller att anbudsgivarna skulle bifoga handlingar eller att myndigheten skulle kontrollera kraven ytterligare. A hade därför inte visat att HMAB agerat i strid med LOU.
Kammarrätten
I kammarrätten framställde A en ny invändning om att B tillåtits komplettera sitt anbud efter anbudstidens utgång. Kammarrätten bedömde att invändningen fick prövas med stöd av 20 kap. 5 c § LOU, eftersom A fått del av mejlkorrespondensen mellan B och HMAB först efter förvaltningsrättens dom.
I sak gjorde kammarrätten samma bedömning som förvaltningsrätten. Kammarrätten uttalatde att en upphandlande myndighet har stor frihet att bedöma vilka krav som ska ställas och hur de ska verifieras. HMAB bedömdes inte ha varit skyldigt att kontrollera B:s förmåga att uppfylla avtalsvillkoren i större utsträckning än vad som angetts i upphandlingsdokumenten; det var därför tillräckligt att genom kryss i rutor markera att kraven uppfylls.
Beträffande kompletteringsfrågan konstaterade kammarrätten att det insända materialet var en sedvanlig reklamprodukt och att mejlsvaren i allt väsentligt återgav krav som redan angetts i upphandlingsdokumenten. Eftersom B redan markerat att kraven var uppfyllda rörde det sig därför inte heller om en komplettering. Kammarrätten avslog överklagandet.
ANALYS
Domen aktualiserar en återkommande fråga inom upphandlingsrätten: hur långt sträcker sig en upphandlande myndighets skyldighet att faktiskt kontrollera att en anbudsgivare uppfyller ställda krav?
Kammarrättens slutsats är inte förvånande. Utgångspunkten att en upphandlande myndighet har stor frihet att avgöra hur en upphandling ska utformas är välkänd och rimlig. Det är således tillräckligt att leverantören enbart kryssar i att kraven uppfylls om det är det enda beviskravet som angetts i upphandlingsdokumenten. När upphandlingsdokumenten inte föreskriver ytterligare kontroll krävs således ingen djupare materiell prövning.
Det noteras även att A åberopade HFD 2016 ref. 37. Några direkta omständigheter hänförliga till det avgörandet framgår dock inte av domarna. Enligt vår uppfattning aktualiserar domen bland annat frågan om att skilja mellan materiella krav och beviskrav. Det är inte tillräckligt att en anbudsgivare uppfyller ett beviskrav om det senare visar sig att anbudet faktiskt inte uppfyllde det materiella kravet. Om en klagande leverantör på tillräckligt sätt åberopar omständigheter som medför att uppfyllandet av materiella krav kan ifrågasättas bör myndigheten ha en skyldighet att vidta mer omfattande kontroll. I det aktuella fallet framstår det som att A inte kunnat visa detta på ett fullgott sätt, vilket sannolikt förklarar kammarrättens slutsats om att beviskravet var uppfyllt och att ytterligare kontroll inte krävdes.
Enligt vår uppfattning finns det avslutningsvis även skäl att lyfta frågan om den typen av kravställning som aktualiserats i rättsfallet ur ett mer praktiskt perspektiv. Om en myndighet utformar en detaljerad kravspecifikation men inte kräver verifiering uppstår frågan vad den fyller för funktion – i någon mån blir den ett ”önskedokument” snarare än ett styrande instrument. Sammanfattningsvis är domen, enligt vår uppfattning, korrekt men belyser samtidigt vissa svårtillämpade frågor av praktisk betydelse. En upphandlande myndighet behöver inte granska mer än vad den har lovat. För att säkerställa att ställda krav får fullt genomslag bör dock kraven på bevisning avvägas på ett lämpligt sätt – inte överdrivas, men i många fall ställas något högre än att enbart kryssa ”ja” i en ruta. Det gynnar såväl upphandlande myndigheter som seriösa leverantörer.
Kammarrätten i Göteborgs dom den 16 september 2026 i mål nr 1469-26
Vill du bli bättre på att projektleda upphandlingar?
