Kriminalvårdens tillståndskrav underkänns 

BAKGRUND:

Kriminalvården genomförde en upphandling av halvvägshusplatser i stöd- eller enskilt boende enligt lagen om offentlig upphandling, LOU. En leverantör, ”Bolaget”, fick sitt anbud förkastat eftersom Kriminalvården ansåg att leverantören inte hade visat att den hade erforderliga tillstånd för verksamheten.

I upphandlingsdokumenten angavs att leverantören skulle ha erforderliga tillstånd för verksamheten samt tillstånd eller bygglov från kommunens byggnadsnämnd för stödboende, om kommunen krävde detta. Det angavs även att en kopia av tillstånd eller bygglov skulle bifogas anbudet.

Bolaget hade bland annat bifogat ett bygglov från 1994 avseende bostadsbaracker, en teknisk beskrivning av de aktuella lokalerna och ett protokoll från byggnadsnämnden. Kriminalvården ansåg att handlingarna inte visade att leverantören hade ett giltigt bygglov för den avsedda verksamheten. Enligt Kriminalvården var det inte heller uppenbart att leverantören hade rätt att bedriva verksamheten i lokalerna.

Bolaget ansökte om överprövning och anförde att upphandlingsdokumenten inte ställde krav på att bygglovet uttryckligen skulle avse halvvägshus eller stödboende. Leverantören menade att Kriminalvården hade skärpt kravet i efterhand.

Förvaltningsrätten i Linköping avslog ansökan. Domstolen konstaterade att det åberopade bygglovet avsåg uppförande av bostadsbaracker och att det varken framgick att bygglovet omfattade de aktuella lokalerna eller att det fortfarande var giltigt. Mot denna bakgrund fann förvaltningsrätten att Kriminalvården hade haft fog för att förkasta anbudet med hänvisning till att det obligatoriska kravet på erforderliga tillstånd inte var uppfyllt.

RÄTTSLIG BEDÖMNING:

Kammarrätten i Jönköping gjorde en annan bedömning. Domstolen konstaterade att det i målet saknades utredning om huruvida den kommun där Bolagets verksamhet var belägen faktiskt krävde tillstånd eller bygglov för stödboende. Det framgick inte heller av upphandlingsdokumenten att anbudsgivarna skulle klargöra detta i samband med anbudslämnandet.

Vidare konstaterade domstolen att formuleringen om att en kopia av tillstånd eller bygglov skulle bifogas kunde tolkas på två sätt. Antingen att kopia på tillstånd eller bygglov ska bifogas endast om detta är något som kommunen kräver, eller att alla eventuellt relevanta dokument rörande tillstånd eller bygglov för den aktuella verksamheten ska bifogas.

Enligt kammarrätten talade ordalydelsen emot den första tolkningen, eftersom det enligt ordalydelsen var obligatoriskt att bifoga någon handling oavsett om kommunen krävde tillstånd eller bygglov. Domstolen ansåg därför att det låg närmare till hands att tolka kravet som att alla eventuellt relevanta handlingar skulle ges in för myndighetens bedömning.

Kammarrätten konstaterade att Bolaget hade bifogat kopior av bygglov och andra relevanta handlingar. Bolaget hade även angett i anbudet att firman hade erforderliga tillstånd och bygglov för verksamheten. I avsaknad av andra indikationer ansåg domstolen att Kriminalvården inte hade haft skäl att ifrågasätta att så var fallet.

Kammarrätten fann därmed att Bolaget uppfyllde kravet avseende erforderliga tillstånd utifrån dess ordalydelse. Eftersom leverantören riskerade att lida skada genom att inte få delta i konkurrensen om kontraktet, skulle upphandlingen rättas genom en ny utvärdering, vid vilken Bolaget skulle anses uppfylla kravet.

ANALYS:

Den centrala frågan i målet är hur ett obligatoriskt krav ska tolkas när kravets ordalydelse ger utrymme för mer än en rimlig tolkning. Kravet på tillstånd för stödboende var villkorat av att kommunen krävde ett sådant tillstånd eller bygglov. Samtidigt angavs att en kopia av tillståndet eller bygglovet skulle bifogas anbudet, utan uttrycklig koppling till villkoret. Kammarrätten ställdes därmed inför två tolkningsalternativ: antingen att dokumentationsplikten gjorde sig gällande bara om kommunen faktiskt krävde tillstånd eller bygglov, eller att alla eventuellt relevanta handlingar skulle ges in oavsett detta. Domstolen valde det senare alternativet, eftersom ordalydelsen enligt kammarrätten talade emot den första, mer inskränkande tolkningen.

Tolkningsfrågan knyter an till en väletablerad upphandlingsrättslig princip. EU-domstolen slog i mål C-19/00 SIAC Construction fast att upphandlingsdokument ska vara utformade så att en rimligt informerad och normalt omsorgsfull leverantör kan förstå vad som krävs. Det är myndigheten som formulerar kraven och det är därför myndigheten som bär risken när formuleringarna brister i tydlighet. En myndighet kan alltså inte i efterhand lägga en strängare innebörd i ett krav än vad en leverantör rimligen kunde utläsa vid anbudslämnandet (jfr Kammarrätten i Göteborgs dom i mål nr 7229-15 och Kammarrätten i Stockholms dom i mål nr 2660-24). I det aktuella fallet rymde kravets ordalydelse mer än en rimlig tolkning. I en sådan situation ska den för anbudsgivaren minst ingripande tolkningen läggas till grund för bedömningen.

För upphandlande myndigheter är lärdomen att obligatoriska krav måste formuleras så tydligt att de inte ger utrymme för mer än en rimlig tolkning. Går ett krav ändå att läsa på mer än ett sätt är det myndigheten, inte leverantören, som bär risken för otydligheten.

För leverantörer visar avgörandet att en rimlig tolkning av ett otydligt formulerat krav ska godtas, särskilt när myndigheten inte själv utrett eller gjort gällande att en mer långtgående tolkning var avsedd.

Mål: Kammarrätten i Jönköpings dom den 13 oktober 2026 i mål nr 2466-26.