Krav på skäl för avbruten upphandling?

En kommun och två kommunala bolag, ”Kommunen”, upphandlade digital parkering. Efter flera överprövningsprocesser avbröts upphandlingen den 13 mars 2026. Kommunen angav tre skäl: bristande konkurrens eftersom endast två giltiga anbud återstod mot önskade tre, för höga priser och förändrade förutsättningar efter överprövningsprocesser. 

Prövningen i förvaltningsrätten
En anbudsgivare, ”Bolaget”, ansökte om överprövning och yrkade att avbrytandebeslutet skulle upphävas.

Bolaget invände att två kvalificerade anbud återstod och att Kommunen uttryckligen angett att avtal skulle tecknas med upp till tre leverantörer, förutsatt att tillräckligt många anbud uppfyllde kraven. Någon beslutad budget hade enligt Bolaget inte redovisats, och priserna var lägre än i föregående avtal. Bolaget ifrågasatte också vilka förutsättningar som faktiskt förändrats. Nästan tre års processande var inte i sig ett svar på den frågan. Snarare, menade Bolaget, tycktes Kommunen vara missnöjd med utfallet av upphandlingen. 

Kommunen framhöll att önskemålet om tre leverantörer syftade till att tillse tillräcklig valfrihet, konkurrenskraftiga villkor och incitament att utveckla tjänsterna. Två anbud var därför inte tillräckligt. Enligt Kommunen uteslöt inte heller praxis att en upphandling får avbrytas på grund av bristande konkurrens när två kvalificerade anbud återstod. 

Priserna var enligt Kommunen högre än förväntat på en marknad där kostnaderna hade sjunkit. Kommunen menade att avbrytande inte nödvändigtvis förutsatte att en viss budgetpost överskreds, och att anbuden översteg vad Kommunen förväntat. 

Kommunen hänvisade vidare till nästan tre års domstolsprocesser, förändrade marknadsförhållanden och knappt 1,5 år kvar av den planerade avtalstiden till september 2027 (vid tidpunkten för förvaltningsrättens prövning). Ett så kort avtal var enligt Kommunen inte affärsmässigt och riskerade att strida mot de grundläggande principerna i LOU eftersom detta väsentligen skulle förändra kontraktsföremålet (väsentlig ändring av avtalstiden). En upphandlande myndighet kan inte tvingas ingå ett icke affärsmässigt avtal på villkor som inte längre är marknadsmässiga. Bolaget invände dock att underlaget medgav fyra års avtalstid och inte föreskrev någon förkortning vid överprövning. 

Förvaltningsrätten godtog bristande konkurrens och förändrade förutsättningar som skäl för avbrytande. Däremot hade Kommunen inte förmått visa att anbuden var för dyra. Ansökan avslogs. 

Bolaget överklagade. Kammarrätten gjorde en annan bedömning än förvaltningsrätten. 

Kammarrättens prövning
I kammarrätten vidhöll Bolaget att Kommunen varken hade stöd i underlaget för sitt angivna syfte med tre leverantörer eller hade konkretiserat de förändrade förutsättningarna. 

Kommunen hänvisade till sin tidigare argumentation och framhöll tidsutdräkten, den planerade avtalstidens slut och det förändrade marknadsläget. 

Även kammarrätten underkände höga anbudspriser som avbrytandeskäl. 

Beträffande konkurrensen konstaterade kammarrätten att det inte var visat att endast två anbud slutligen skulle kvarstå, med hänvisning till HFD:s pågående mål nr 1260–26. Inte heller den grunden för avbrytande godtogs. 

Slutligen hade Kommunen enligt kammarrättens bedömning inte tillräckligt konkretiserat de förändrade förutsättningarna mot Bolagets bestridande. Avbrytandebeslutet upphävdes. 

Analys
Först frågan om bristande konkurrens. Denna fråga kom att få en annorlunda prövning än vad jag som läsare av förvaltningsrättens dom, liksom parternas anförda talan i kammarrätten, hade förhoppningar om. Istället för en prövning av frågan huruvida två anbud vid målsättning om tre utgör bristande konkurrens så har kammarrätten som det verkar fäst störst betydelse vid det meddelade prövningstillståndet i HFD:s mål nr 1260–26 och frågan om det är så att en ytterligare anbudsgivare ska anses kvalificerad i upphandlingen (varvid antalet i sådant fall blir tre). Denna omständighet synes inte vara införd i målet av någon av parterna. Kammarrätten tycks alltså ha fört in denna omständighet självständigt och – som domskälen får förstås – lagt den till grund för beslutet att underkänna just ”bristande konkurrens” som sakligt godtagbart skäl för avbrytande. Snopet, för den intresserade läsaren som gärna sett en ytterligare prövning av vad som faktiskt utgör bristande konkurrens. 

Mer intressant blir då istället frågan om förändrade förutsättningar. Även här hade jag gärna sett utförligare domskäl. Kommunens argument om den korta återstående avtalstiden, kostnader för omskyltning och en förändrad marknad framstår för mig som fullt plausibla. Dessa invändningar kommenteras inte i sak i domskälen. Tyvärr inte heller frågan om hur avtalstiden ska bedöms. Avgörande tycks i stället vara att Kommunen inte bedöms ha uppfyllt den bevisbörda som åligger upphandlande myndigheter vid avbrytandebeslut (även om termen bevisbörda – som vanligt – inte omnämns i domskälen). Kommunens påståenden anses inte ha konkretiserats tillräckligt för att mot Bolagets bestridande kunna visa att det funnits sakligt godtagbara skäl för avbrytandet. 

För egen del funderar jag över vad mer som i praktiken krävs. Tidsutdräkten är ovanlig! Men den visar inte i sig hur marknaden förändrats, och parterna var dessutom oense om avtalstiden verkligen behövde kortas. Här hade domskälen gärna fått ge mer ledning: vad saknades i Kommunens konkretisering? 

Ett medskick till upphandlande myndigheter och enheter är att se över formuleringarna om antalet leverantörer redan inför annonseringen. Bolaget gjorde ju särskilt gällande att genom att skrivningarna hänvisade till ”upp till tre” så hade Kommunen avstått från att åberopa bristande konkurrens vid färre anbud. Den invändningen blev inte avgörande i kammarrätten. Det hade dock varit intressant om den prövats i förhållande till praxis på området! 

Lärdomen är tydlig: påstådda grunder för avbrytandet måste konkretiseras. Jag vågar inte säkert säga att denna dom utgör avsteg från hur avbrytandeprocesser generellt bedöms, en sådan djuplodande granskning har jag inte haft tillfälle att göra (även om det vore intressant!). Min högst personliga spaning är dock att det ofta räcker med betydligt mindre än vad Kommunen i detta fall visat för att förvaltnings- och kammarrätter ska finna att den upphandlande myndigheten uppfyllt sin bevisbörda. Har jag månne en alltför tillåtande syn på avbrytandebeslut? 

MÅL: Kammarrätten i Jönköpings dom den 14 oktober 2026 i mål nr 2053–26