Efter ett knappt års arbete överlämnar Anna Ulfsdotter Forssell idag utredningen om vissa förenklade upphandlingsregler. Betänkandet Möjligt, tillåtet och tillgängligt spänner över 600 sidor.
Uppdraget från regeringen har varit att hitta förslag som förenklar upphandlingar under EU:s tröskelvärden och upphandlingar av sociala och andra särskilda tjänster. Den statliga utredaren och de båda sekreterarna Jonatan Wahlberg och Henrik Grönberg har också haft som uppgift att presentera åtgärder som kan vidtas för att minska antalet överprövningsmål.
Till förslagen hör att det från halvårsskiftet nästa år ska kosta 7 500 kronor att ansöka om överprövning. En ansökningsavgift på denna nivå bedöms leda till färre överprövningsmål utan att försämra rättssäkerheten. Utredningen anser att det inte ska krävas någon avgift för överklagande till högre instans.
Processkostnadsansvar i överprövningsmål bör införas i samtliga fyra upphandlingslagar. Enligt analysen kommer detta, liksom avgiften för överprövning, att stimulera till dialog och få fler leverantörer att påpeka fel innan tilldelning.
Ett ömsesidigt processkostnadsansvar ska återställa den processuella balansen mellan parterna genom att båda parter kan få ersättning för sina kostnader om de vinner målen. Till de kostnader som kan ersättas i överprövningsmål är parts skäliga kostnader för förberedande och utförande av talan i målet, inklusive kostnad för partens arbete och tidspillan samt arvode till ombud eller biträde.
När det kommer till förenklingar av icke direktivstyrda upphandlingar säger utredningen nej till att lämna dem oreglerade eller att helt eller delvis undanta dem från upphandlingslagarna. En reglering sägs vara att föredra även fortsättningsvis. Samhällsekonomiska aspekter, rättssäkerhet och enskilda leverantörers intressen talar starkt för detta.
Enligt utredningen bör såväl utformning som tillämpning av det icke direktivstyrda upphandlingsregelverket kunna vila på synsättet att allt som – inom ramen för de grundläggande principerna – är möjligt, tillåtet och tillgängligt genom den tämligen utförliga regleringen på det direktivstyrda området är möjligt, tillåtet och tillgängligt också vid upphandlingar på det icke direktivstyrda området.
Tanken är att ge upphandlande myndigheter stor frihet att välja förfarande och metod för upphandling. Detta förutsätter såklart god information i upphandlingsdokumenten samt respekt för de grundläggande principerna.
Möjligheten att göra rättelser och kompletteringar av anbud utökas. Utredarna ser det som varken lämpligt eller behövligt med en regel som påbjuder att kommunikation ska ske med allmänt tillgängliga elektroniska medel. Muntlig information förs fram som ett komplement till andra kommunikationsformer när den upphandlande myndigheten eller enheten bedömer det som lämpligt.
Någon författningsreglerad skyldighet för de upphandlande myndigheterna och enheterna att agera om ett anbud förefaller vara onormalt lågt behövs inte. Att detta ligger i myndighetens intresse bedöms vara en tillräcklig garanti för att detta sker när det är befogat.
Åsikten är att det förenklade regelverket för icke direktivstyrda upphandlingar bör arbetas in i befintliga upphandlingslagar snarare än att regleras separat.
Sociala tjänster och andra särskilda tjänster under tröskelvärdet ska enligt utredningens förslag få upphandlas med användning av direktupphandling. Det innebär en direktupphandlingsgräns på 7,1 respektive 9,4 miljoner kronor i LOU respektive LUF för sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster, utbildningstjänster, hotell- och restaurangtjänster samt vissa juridiska tjänster. De upphandlande myndigheterna och enheterna ska då iaktta den nya nationella principen om konkurrensutsättning.
En annan förenkling är använda nominella belopp för direktupphandlingsgränserna. Förslaget är 600 000 kronor (LOU) respektive 1,1 miljoner kronor (LUF).
Även bestämmelsen om täckningsköp i form av direktupphandling i samband med överprövning är ny. Målsättningen är att göra det möjligt att upp till aktuella tröskelvärden lösa akuta behov under tiden som en upphandling behandlas i domstol.
Utredningen föreslår att förändringarna genomförs från och med 1 juli 2019.
Läst med intresse din artikel. Arbetat och arbetar med upphandlingar dagligen och tycker, med det jag läst, att utredarna inte angriper det egentliga problemen eller snarare möjligheterna som skulle kunna finnas i ett förändrat/justerat regelverk om målet är att för Stat och Kommuner göra bästa möjliga affärerna d.v.s. lägga ut så lite pengar som möjligt av skattemedel. I dag styrs ofta upphandlingarna mot vad någon/ra enskild/a tycker oftast ej styrt av den funktion som önskas detta skulle enkelt kunna ändras om upphandlare alltid tvingas att upphandla funktion och inte sak. Det skulle enkelt spara in massor av pengar för samhället då leverantörerna alltid sitter på den egentliga kunskapen och kan förslå rätt lösning som är kostnadseffektiv.
en annan sak som missas är transparensen, idag hemligstämplas i stort sett allt om en leverantör begär det – ta bort det helt och hållet då skulle mycket s.k. vänskapskorruption försvinna likaså skulle enheter som SKL inte kunna gömma sig bakom att de inte är en myndighet om Aktiebolag och liknande också skall helt öppet redovisa vilket de inte gör idag .
Bara lite synpunkter från verkligheten.
Hälsningar
Erik
”Hemlighetsstämpling” (egentligen sekretessbeläggning) är redan reglerat genom Tryckfrihetsförordningen (TF) och Offentlighet- och sekretesslagen (OSL).
Av TF, vilken som bekant är en grundlag, följer att som huvudregel har var och en rätt att del av allmänna handlingar (2 kap. 1 §) och att en sådan handling ”SKALL” på begäran lämnas ut ”genast eller så snart det är möjligt”. Med ”så snart möjligt avses här att man måste få tid till sekretessprövning (se mer nedan).
Undantaget till sådan rätt att få ut allmän handling regleras av TF 2 kap. 2 § samt OSL (vilken bygger på de allmänna undantagen i nämnda paragraf i TF). Av relevans för anbudshandlingar kan nämnas OSL 31 kap 16 § vilken anger att
”Sekretess gäller för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden när denne i annat fall än som avses i 1 § första stycket, 2-4 och 12 §§ har trätt i affärsförbindelse med en myndighet, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.”
Att en anbudsgivare begär att en eller flera uppgifter i anbudet ska sekretessbeläggas, innebär inte att upphandlande myndigheten (UM) också får/ska följa den uppmaningen. Vid varje enskild begäran om att få ut handlingen måste UM göra en egen självständig och kvalificerad bedömning av om uppgifterna uppfyller rekvisiten enligt 31 kap. 16 §. Man talar då om att det ska finnas ett ”rakt skaderekvisit” där ett utlämnande av uppgiften också kommer leda till konkret risk för skada för anbudsgivaren. Bedöms sådan risk föreligga ska uppgiften (varje uppgift ska bedömas för sig) sekretessbeläggas, medan uppgifter som inte medför konkret risk ska lämnas ut.
Efter genomgång av praxis kring anbudssekretess så kan jag konstatera två saker:
1) Det är vanligt att UM okritiskt går med på sekretessbegäran från anbudsgivaren och därför vägrar lämna ut handlingarna (precis som din erfarenhet säger).
2) I de allra flesta fallen kommer domstolen (främst Kammarrätten som är första instans) fram till att UM inte lyckats visa att det raka skaderekvisitet är uppfyllt och beslutar därför att handlingarna ska lämnas ut.
Hemlighetsmakeriet som du nämner beror alltså inte på att det finns regler som tillåter detta och som behöver ändras, utan snarare på att det finns enskilda tjänstemän som inte kan(vet hur)/vill följa tillämplig lagstiftningen och som (troligtvis) därför går med på sekretess oinskränkt.
Så den åtgärd som snarare behövs är att fler aktörer (både UM och anbudsgivare) behöver få kännedom om reglerna och hur de faktiskt ska tillämpas, samt att fler anbudsgivare faktiskt överklagar beslut om sekretess så att vi får fler rättsfall som ger vägledning till vilka typer av uppgifter som kan sekretesskyddas och vilka som ska lämnas ut.
Se även https://inkopsradet.se/expert/sa-funkar-sekretess/ och särskilt kommentarerna.
Intressant! Det här förslaget t.ex. de facto undantar socionombemanning från upphandlingsplikt. Jag tycker nämligen att det inte kommer att finnas någon svensk upphandlingsmyndighet (kommun/stadsdelsförvaltning) som når den nya direktupphandlingsgränsen på 7,1 mkr/år. Dessutom ska det inte finnas någon rättssäker regel/princip kvar att överpröva mot i en direktupphandling (man är redan privilegierad om man får vara med och dessutom är i stort sett allt tillåtet) och inte minst blir kostnaden på minst 7500 kr för överprövning sällan ekonomiskt försvarbart även om man skulle få rätt.
Kanske lika bra att slippa upphandlingar för oss som leverantör. Att klura ut hur man kan lyckas i lägsta-pris upphandlingar har de senaste 2 åren helt överskuggat allt annat arbete. Kvalitet blev en belastning. 5 timmars arbetsinsats kunde avgöra om du är inne i 4 år. 1 extra krona i anbudspris kunde betyda att du är ute.
LOU har visats sig vara ett rätt så trubbigt verktyg. Lagen skapade en helt ny lager av byråkrati, den synliggjorde en del brister med offentliga inköp, skapade en del nya problem, men löste relativt lite i praktiken.