Dis – bra mix av offentligt och privat

En upphandling genom ett DIS är fortfarande en upphandling (skribenten skriver avrop ovan vilket formellt blir fel). Lite kortfattat gör du en förkvalificering och behöver inte använda avtalsspärr mot att förhandlingsmöjligheten begränsas (DIS-upphandlingar är ett selektivt förfarande).
Notera att jag som skriver jobbar inom verksamhet som tillämpar LUF och vi förhandlar de flesta av våra kontrakt/ramavtal.

En DIS behöver definieras och när den väl är annonserad för ett specifikt område är man skyldig att använda den. Har varit med om att en för brett skriven DIS förstör för vissa verksamheter.

Vidare har vi problematiken med att du inte kan göra ramavtal ur ett DIS utan endast kontrakt vilket är ett problem om du inte har framförhållning i organisationen och bra prognoser. Det blir helt enkelt svårt att göra leveransavtal och det riskerar bli många leverantörer för samma varor/tjänster (OBS! Detta kan även vara positivt men troligen en anledning till att man inte vill använda DIS) samt många upphandlingar varpå arbetsbördan snarare ökar än minskar med ett DIS.

Med ett ramavtal har man heller ingen 10 dagars annonstid, denna är ju redan löst och ingen kan överpröva upphandlingen (avsaknad av avtalsspärr innebär inte att det inte går att överpröva upphandlingen). DIS upphandlingar är ju även direktivstyrda, inte för att det spelar så stor roll egentligen men nuvarande form av 19(a) kap. är bekvämt vid mindre upphandlingar.

Min arbetsgivare har ett antal DIS igång med blandade resultat, men från eget perspektiv är det ingen ”game changer” eller något som nödvändigtvis gör livet som upphandlare enklare. Föredrar personligen kvalificeringssystem då avtalsspärren inte bekymrar mig alltför mycket (och förhandlat förfarande kan användas).

Tack, Linus, för att du har delat med dig med dina tankar. Det ger en också en chans att reflektera. Vi utgår från att människor gör logiska och korrekta bedömningar under tydliga förutsättningar. Lagtolkningar generellt, och offentlig upphandling i synnerhet, är ett sådant område där vi utgår att vi alla läser samma text och förstår den.

DIS beskrivs i LOU som ”inköpssystem för återkommande anskaffning av varor, tjänster eller byggentreprenader som är allmänt tillgängliga på marknaden och har egenskaper som tillgodoser den upphandlande myndighetens behov”. Notera att varje ord i lagen är noggrant utvalt och viktigt. Jag anser att meningen är fundamentalt och missförstått av dem flesta – både upphandlare, advokater och domare.

Förståelse för varje fenomen börjar med att sätta sig i dess definition. Ändå är det uppenbart att nästan ingen har förstått syftet med DIS. Upphandlare verkar helt missa poängen! De ser ett stort hål att krypa igenom och visar långfingret till LOU från andra sidan. Domstolar ser på och verkar tycka det är skickligt att folk kryper genom hålet. Det sparar ju tid, inte minst för domstolarna själva.

DIS är ett trubbigt verktyg behäftat med allvarliga brister utifrån möjligheter till leverantörskvalificeringen, rättssäkerheten, överprövningsmöjligheter. Använder man den så löst som det beskrivs i artikeln (vilket är tyvärr inte ovanligt) så uppstår även problem med transparensen. Godtyckligt förfarande på steroider, så att säga.

Att DIS duger just för allmänt tillgängliga produkter och tjänster är fundamentalt! DIS ska användas för sådant som du kan gå och hitta på marknaden, jämföra enkelt (eftersom priser och specifikationer är allmänt tillgängliga) och sedan köpa in enligt något enkelt kriterium. Glödlampor, spikar, vägsalt… Sådant som förmodligen sitter på lagerhyllan redo att levereras enligt specifikationerna.

Det var aldrig meningen att DIS ska kunna ersätta riktiga offentliga upphandlingar. Vill en upphandlare göra en riktigt leverantörskvalificering och sedan följa upp med kontroll, så duger inte DIS. Har du höga krav på anpassningar, kan offererade varan/tjänsten skilja mycket i kvalitet och du vill göra en riktig utvärdering, vill du utveckla relationer med duktiga leverantörer – då ska du inte bruka/missbruka DIS. DIS är fel verktyg för det!

Det är helt meningslöst att jämföra offentlig upphandling med inköp i privata verksamheter. Privata inköpare kan göra vad dem vill. Har du en firma och vill köpa tjänstebil? Varsågod – köp den i din morsas bilfirma. Det är helt ok. Så är det inte inom offentliga verksamheter. Offentlig upphandling finns till för att säkerställa att inköpen sker på rätt sätt, att inköpen tål granskning, att leverantörer får likvärdig chans att offerera sina tjänster, att offentliga medel används på bästa möjliga sättet.