Myterna frodas om offentlig upphandling. Att det alltid ska vara lägst pris när offentlig sektor upphandlar är en av de mest seglivade myterna.
Pris är förstås viktigt. Det handlar om skattebetalarnas pengar och kostnaden är en viktig faktor vid upphandlingar och ska så vara.
Min generella bild är att offentlig sektor vill betala för kvalitet och dessutom definierar kvalitet i många olika dimensioner. Jag ser ofta tuffa klimatkrav i offentliga upphandlingar. Ta en sådan liten detalj som värmeljus där det i offentliga upphandlingar ställs krav på stearin i ljusen. Det är dyrare än paraffin, men har mindre klimatpäverkan. Här gör upphandlaren ett aktivt val och väljer att köpa en dyrare produkt.
I nästa steg, när kvalitetskraven är uppfyllda, vill upphandlaren ha så billiga värmeljus som möjligt. Det är förstås bara riktigt och sunt. Men att generellt säga att det bara är lägsta pris som gäller är bara strunt.
Samtidigt ska man ha respekt för att det är svårt att upphandla. Att känna till skillnaderna mellan stearin och paraffin tillhör kanske inte allmänbildningen. En upphandlare har dessutom ofta att hantera alla möjliga typer av produkter.
Sedan har vi tjänster som är ett kapitel för sig. Att definiera kvalitet på till exempel en konsult är inte enkelt. Min bild är att upphandlaren definitivt försöker hitta kvalitetsaspekter att bedöma. Det kan vara referenser, cv:n, interna system för kompetensutveckling eller något annat. Problemet uppstår när alla leverantörer kan få högsta betyg på alla utvärderingskriterier. Då återstår till sist bara pris att utvärdera på. Min bild är att upphandlarna vrider och vänder på sina modeller för att försöka vaska fram kvalitet.
Låt oss slå fast att offentlig sektor är beredd att betala för kvalitet, men det ska samtidigt vara rätt kvalitet.
