Torsdag i Almedalsveckan. Vi har bara kommit lite drygt halvvägs, men tempot och trängseln har redan trappats ned och det är dags att summera intrycken för upphandling och inköp i Almedalen. Det är välkammat, fluffigt och samma innehåll som förra året, men samtidigt fantastisk och underbart.
Hade Sverige fått en skicklig upphandlare eller inköpare för varje gång nationella upphandlingsstrategin nämndes här i Almedalen hade problemen med offentlig upphandling varit lösta. Det är mycket allmänna principer och fluff här i Almedalen, tyvärr inte så mycket om praktisk action och goda exempel.
I grunden är det ganska enkel. Vad som behövs är ledning och resurser.
Hos majoriteten av alla upphandlande myndigheter saknas det styrning av upphandling och inköp. Jag brukar fråga upphandlingschefer vad de mäts på, vad som avgör om deras chef är nöjd eller inte. Nästan alltid får jag svaret: ingenting. Ibland har upphandlingschefen tagit fram egna mätetal som de redovisar för en ointresserad chef. Det kan vara antalet genomförda upphandlingar eller antalet överprövningar per år. Inget av måtten är relevanta för den strategiska styrningen.
Alltför många upphandlingsavdelningar är avtalsfabriker som försöker hålla organisationen över vattenytan så att åtminstone avtalen är upphandlade. Att följa upp avtalen, att göra en ordentlig analys av marknad, en genomlysning av verksamhetens behov och att hålla dialogen med leverantörer finns det inte tid för. Istället är det en ny upphandling som väntar. Att göra bra upphandlingar tar tid och kräver resurser. De finns inte på alla upphandlande myndigheter.
Samtidigt är skillnaderna stora mellan olika myndigheter. Vissa har kommit en bra bit på resan och jobbar redan strategiskt med inköp, andra har inte ens börjat tänka på att packa resväskan. Här borde myndigheterna lära mycket mer av varandra.
En annan sak som är slående med upphandlingsdiskussionerna i Almedalen är hur artigt och välkammat det är. I de flesta paneler och samtal tycker deltagarna samma sak, som råkar vara samma sak de tyckte förra året. Även inför makthavarna är det alldeles för insmickrande och välkammat för min smak. Det sägs vara utfrågningar och heta stolar, men det blir mest småputtrigt och trevligt.
Kom igen. Ardalan Shekarabi har varit minister i snart tre år. Här finns det kritiska frågor att ställa om vad som har åstadkommits, men de hörde jag inte i Almedalen. Upphandlingsstödet och upphandlingsmyndigheten har fått ett par hundra miljoner kronor i anslag de senaste åren. Har vi fått valuta för pengarna? De som är ansvariga fanns på plats, men fick aldrig frågorna.
Låter det som att jag är missnöjd med Almedalsveckan? Det är jag inte. Det är en fantastisk vecka, där den stora behållningen är alla de underbara möten med fantastiska människor jag har haft. Jag är säker på att det blir lika mycket fluff i Almedalen nästa år. Kommer jag att vara på plats 2018? Självklart.
