Bakgrund
Ett kommunalt bolag köpte skolskjutstjänster från ett systerbolag utan föregående annonsering. Båda bolagen kontrollerades av samma kommun. Konkurrensverket ansåg att köpet utgjorde en otillåten direktupphandling och ansökte om att det köpande bolaget skulle betala en upphandlingsskadeavgift på 3 000 000 kr.
Det köpande bolaget motsatte sig ansökan och anförde i huvudsak att Konkurrensverket saknade talerätt eftersom det var fråga om en intern upphandling enligt 3 kap. 15 § LOU. Enligt bolaget behövde endast det köpande bolaget uppfylla verksamhetskriteriet, inte det säljande systerbolaget.
Konkurrensverket ansåg att undantaget för horisontell intern upphandling inte var tillämpligt eftersom det säljande bolaget inte uppfyllde verksamhetskriteriet. Enligt Konkurrensverket följer det av det bakomliggande upphandlingsdirektivet (direktiv 2014/24/EU) att även det säljande bolaget måste uppfylla kriteriet vid sådan upphandling. Eftersom upphandlingsområdet är unionsrättsligt reglerat menade Konkurrensverket att kravet gäller även om det inte uttryckligen framgår av den svenska regleringen. Konkurrensverket ansåg vidare att upphandlingsdirektivet har direkt effekt i detta avseende och därmed kunde åberopas inför domstol.
Förvaltningsrätten
Förvaltningsrätten biföll ansökan om upphandlingsskadeavgift. Domstolen ansåg att upphandlingsdirektivet innebär att det säljande bolaget ska uppfylla verksamhetskriteriet. Enligt domstolen hade artikel 12 i upphandlingsdirektivet direkt effekt och kunde därför åberopas av Konkurrensverket till stöd för ansökan.
Det köpande bolaget överklagade domen.
Kammarrätten
Kammarrätten biföll överklagandet och avslog Konkurrensverkets ansökan om upphandlingsskadeavgift. Domstolen ansåg att Konkurrensverket i och för sig kunde åberopa upphandlingsdirektivets direkta effekt. Upphandlingsdirektivets ordalydelse ger dock inte något tydligt besked om huruvida verksamhetskriteriet gäller vid en horisontell intern upphandling och vem som i så fall ska uppfylla det. Enligt kammarrätten föreskriver direktivet inte tillräckligt precist att det säljande bolaget även ska uppfylla kriteriet, och Konkurrensverket kunde därför inte åberopa direkt effekt till stöd för att myndigheten hade genomfört en otillåten direktupphandling.
Konkurrensverket överklagade domen och yrkade att ett förhandsavgörande från EU-domstolen skulle inhämtas.
Högsta förvaltningsdomstolen
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det saknades utrymme att tolka 3 kap. 15 § LOU så att även det säljande bolaget måste uppfylla verksamhetskriteriet. Upphandlingen hade därför genomförts i enlighet med undantaget i 3 kap. 14 § LOU och omfattades därmed inte av LOU:s tillämpningsområde. Enligt 21 kap. 1 § 3 LOU (nuvarande 21 kap. 7 §) kunde upphandlingsskadeavgift beslutas endast om ett avtal hade ingåtts i strid med lagens bestämmelser om föregående annonsering, och en upphandlingsskadeavgift får inte beslutas vid överträdelser av bestämmelser som inte finns i lagen. Det saknades därför stöd i nationell rätt att besluta om en sådan avgift.
Domstolen prövade därefter om bestämmelserna i unionsrätten kunde ligga till grund för ett beslut om en upphandlingsskadeavgift. En grundläggande förutsättning var att unionsrätten ställer krav på att en upphandlingsskadeavgift ska beslutas när en upphandlande myndighet har gjort sig skyldig till en otillåten direktupphandling.
Domstolen konstaterade att upphandlingsdirektivet i sig saknar bestämmelser om sanktionsavgifter. Artikel 2e i det första rättsmedelsdirektivet (direktiv 89/665/EEG) anger däremot att medlemsstaterna får föreskriva alternativa sanktioner vid överträdelser av vissa bestämmelser om avtalsspärr i upphandlingsdirektivet. Några motsvarande bestämmelser om alternativa sanktioner vid otillåten direktupphandling finns dock inte i direktivet. Domstolen konstaterade även att bestämmelserna om upphandlingsskadeavgift i 21 kap. LOU genomför det första rättsmedelsdirektivet, men går längre än direktivets krav.
Domstolen ansåg att unionsrätten inte föreskriver någon avgift som alternativ sanktion till ogiltighet av avtal som ingåtts utan föregående annonsering. Det saknades därför stöd även i unionsrätten för att besluta att det köpande bolaget skulle betala en upphandlingsskadeavgift. Detta gällde även om upphandlingsdirektivet skulle tolkas så att det säljande bolaget måste uppfylla verksamhetskriteriet, och oavsett om upphandlingsdirektivet hade direkt effekt.
HFD avslog såväl begäran om förhandsavgörande som Konkurrensverkets överklagande.
Analys
Att ett mål om verksamhetskriteriet vid intern anskaffning tas upp är mycket välkommet eftersom det i viss mån klargör hur verksamhetskriteriet ska förstås vid intern upphandling mellan systerbolag i Sverige. Dessvärre omformulerar dock HFD, enligt vår mening, problemställningen vad gäller den svenska lagen i förhållande till direktivtexten. HFD undviker härigenom att svara på hur vi i Sverige ska förhålla oss till att det finns en diskrepans mellan direktivets bestämmelse om verksamhetskriteriet och den svenska lagtexten. Såvitt HFD får tolkas menar HFD antingen att vi i Sverige ska bortse från det faktum att det finns en diskrepans och följa den svenska lagtexten generellt, alternativt att vi i Sverige kan bortse från direktivets bestämmelse (i den del den är motstridigt vår svenska lagstiftning) så länge frågan är om just en upphandlingsskadeavgift ska utdömas eller inte. Det senare innebär att det alltjämt är obesvarat hur verksamhetskriteriet kommer att bedömas om det i stället är en fråga om en överprövning eller en skadeståndstalan. Vår bedömning är att det är på detta senare sätt HFD:s dom ska uppfattas. Helt enkelt har HFD endast angett att så länge frågan kommer upp inom ramen för en upphandlingsskadeavgiftstalan så ska domstolarna endast se till hur verksamhetskriteriet är formulerat i den svenska lagstiftningen. Man kan fråga sig om det blir enklare eller svårare för en upphandlande myndighet när man inte bara behöver överväga vad som är korrekt, utan överväga att risken för olika sanktioner (ogiltighet, skadestånd och upphandlingsskadeavgift) är olika då det finns en risk att verksamhetskriteriet tillämpas olika beroende på vilken typ av sanktionsprocedur som är för handen. Vi ser sammantaget en relativt stor risk för att detta kommer behöva klargöras i ytterligare praxis innan upphandlande myndigheter vet vad som gäller, samt att EU-domstolen dessutom skulle ha en avvikande uppfattning.
Utöver klargörandet om verksamhetskriteriet ger avgörandet också anledning att uppmärksamma förutsättningarna för att besluta om upphandlingsskadeavgift. Avgörandet tydliggör att frågan om en upphandling är förenlig med upphandlingsdirektivet måste skiljas från frågan om det finns rättsligt stöd för att besluta om en upphandlingsskadeavgift. Centralt i HFD:s bedömning är ordalydelsen i LOU:s sanktionsbestämmelser. En upphandlingsskadeavgift förutsätter att upphandlingen har genomförts i strid med LOU:s bestämmelser om föregående annonsering. Det räcker därför inte att ett krav som enbart följer av upphandlingsdirektivet har åsidosatts. Även om direktivet skulle ställa mer långtgående krav på intern upphandling kan dessa alltså inte ensamt läggas till grund för en upphandlingsskadeavgift enligt svensk rätt. Eftersom de svenska bestämmelserna om upphandlingsskadeavgift går längre än kraven i det första rättsmedelsdirektivet, ger inte heller unionsrätten stöd för att besluta om en sådan avgift i detta fall.
För upphandlande myndigheter visar avgörandet vikten av att i rättsligt osäkra situationer precisera var ett påstått krav har sitt rättsliga stöd, dvs. i LOU eller enbart i upphandlingsdirektivet. Som domen illustrerar kan den skillnaden vara avgörande för om en sanktion kan aktualiseras. Vid tillsyn bör upphandlande myndigheter därför inte bara bemöta påståendet att en viss upphandling strider mot upphandlingsreglerna, utan också ställa sig frågan om den påstådda överträdelsen omfattas av sanktionsbestämmelserna. Det är två skilda frågor som inte nödvändigtvis har samma svar.
Mål: Högsta förvaltningsdomstolen i mål nr 6926-25 den 23 oktober 2026.




Jag är beredd att hålla med om att efterannonseringen är mer än en finjustering och snarare en påtaglig försämring. Om den genomförs, vill säga. Tanken…
Nya regler om ramavtalKommentar av Kristian Pedersen på Nya regler om ramavtal