BAKGRUND
Eskilstuna kommun genomförde upphandlingar av svenska för invandrare enligt LOU år 2016 och år 2020. Sigma Academy AB tilldelades ramavtal i 2020 års upphandling. När den upphandlingen överprövades förlängde kommunen avtalet i 2016 års upphandling och starten för Sigmas avtal sköts upp.
Efter att Sigma överprövat förlängningen konstaterade förvaltningsrätten att den var en otillåten direktupphandling. Sigma ansökte därför om skadestånd med 6 970 080 kr på grund av överträdelse av LOU.
RÄTTSLIG BEDÖMNING
Tingsrättens bedömning
Tingsrätten instämde i att kommunen hade gjort en otillåten direktupphandling och ansåg att bolaget därför hade rätt till skadestånd på 300 000 kr. Dessutom skulle kommunen ersätta Sigmas rättegångskostnader med två tredjedelar.
Hovrättens bedömning
Sigma överklagade tingsrättens dom till hovrätten och yrkade fullt bifall för sitt anspråk.
Hovrätten ändrade det utdömda skadeståndet till 500 000 kr. Vad gällde rättegångskostnaderna hade Sigma bara vunnit bifall med cirka sju procent av sitt yrkande. Sigma kunde därför inte göra anspråk på att få ersättning för egna kostnader, trots att bolaget fått rätt i frågan om skadeståndsgrundande upphandlingsfel. Sigma skulle därför ersätta kommunen för dess rättegångskostnader i tingsrätten (i sin helhet) och i hovrätten (till del).
Högsta domstolens bedömning
Sigma överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen, som prövade målet i delen som gällde rättegångskostnaderna.
Sigma yrkade att bolaget skulle befrias från skyldigheten att ersätta kommunens rättegångskostnader och att kommunen i stället skulle ersätta bolaget för dess rättegångskostnader. Kommunen yrkade att den skulle få full ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten.
Domstolen konstaterade inledningsvis att ”Bestämmelserna [för ersättning av rättegångskostnader] går, enkelt uttryckt, ut på att kostnadsansvaret ska fördelas utifrån parternas respektive framgång i målet i dess helhet. Bestämmelserna innebär på så sätt att vardera parten får bära risken i kostnadshänseende inte bara av sitt ställningstagande att väcka respektive bestrida en talan utan också av sina processuella ställningstaganden i olika delfrågor.”.
Vidare konstaterades att det, enligt rättegångsbalkens bestämmelser och praxis, finns två alternativ för att fördela ersättning för rättegångskostnader.
- Går kostnaderna att särskilja mellan olika delar av målet, fördelas de inom respektive del.
- Går kostnaderna inte att särskilja, står parterna sina egna kostnader eller så får den ena parten jämkad ersättning.
I sistnämnda alternativ kan en utgångspunkt vara att ta hänsyn till i vilken mån en part totalt sett kan anses ha nått framgång med sin talan. Om ett mål huvudsakligen rört storleken på ett yrkat belopp, är det många gånger en rimlig lösning.
Om en process däremot har gällt ett antal olika frågor kan det vid bedömningen av rättegångskostnadsansvaret behöva tas hänsyn till var tyngdpunkten i processen har legat. Den prövningen kan bland annat innefatta att identifiera vilken/vilka frågor som föranlett mest arbete och kostnader. Vid bedömningen kan också beaktas i vilken utsträckning parternas argumentation, åberopanden och bevisföring kan hänföras till en viss fråga. Även kostnadsräkningarna kan vara till ledning.
I aktuellt fall ansåg Högsta domstolen att kostnaderna inte kunde särskiljas mellan frågorna i målet, men konstaterade att frågorna om upphandlingsfel och skadeståndsskyldighet hade fått stort utrymme. Att Sigma hade vunnit i dessa frågor borde enligt domstolen återspeglas vid fördelningen av kostnadsansvaret. Samtidigt skulle hänsyn tas till att Sigma beloppsmässigt endast fått bifall till en mindre del av sitt yrkande.
Vid en prövning av parternas framgång i målet som helhet ansågs Sigma vara i huvudsak vinnande part. Sigma befriades därför från skyldigheten att ersätta kommunens rättegångskostnader. Kommunen förpliktades i stället att ersätta Sigma för dess rättegångskostnader i de tidigare instanserna med en fjärdedel samt i Högsta domstolen till hälften.
ANALYS
Som alltid när man inleder eller blir indragen i en process gäller det att noga bedöma hur talan ska läggas upp och hur bevisläget ser ut för det man själv eller motparten yrkar och gör gällande. Bedömningen behöver förstås även göras löpande under processen.
Beslutet innebär ingen direkt ändring av rättsläget kring rättegångskostnadsansvar, men det tydliggör Högsta domstolens tidigare praxis på området (se de rättsfall som domstolen hänvisar till i skälen för beslutet och särskilt NJA 2025 s. 926).
Beslutet visar att det, när kostnaderna inte kan särskiljas, inte nödvändigtvis är en ren procenträkning som avgör hur rättegångskostnaderna fördelas. Högsta domstolen underkände hovrättens syn på ersättning för rättegångskostnaderna och visar i stället att tyngdpunkten i processen kan ha större betydelse för kostnadsfördelningen än hur stor del av beloppet som bifallits. Att vinna frågan om motparten alls är betalningsskyldig kan alltså väga tungt, även när utdömt belopp blir betydligt lägre än det yrkade.
Högsta domstolen nämner uttryckligen att redovisning av kostnadsanspråket spelar stor roll. En tydlig tidredovisning där arbetet kan kopplas till de olika frågorna kan därför göra det möjligt att särskilja kostnaderna, vilket kan ge ett bättre utfall än en helhetsbedömning av skäligheten. För den som anlitar ombud i ett skadeståndsmål finns det alltså all anledning att redan från början kräva en tydlig specifikation av hur kostnaderna fördelar sig.
För upphandlande myndigheter som stäms på skadestånd är lärdomen att kostnadsrisken i stor utsträckning ligger i ansvarsfrågan, när det är den frågan som huvudsakligen prövas. Om det finns en påtaglig risk att ett upphandlingsfel kommer att fastställas, exempelvis när det redan fastslagits rättsligt att det rör sig om otillåten direktupphandling, kan det bli kostsamt att driva den frågan genom flera instanser. Om en myndighet anser att det yrkade beloppet är för högt finns skäl att bestrida beloppet och lägga fram egen utredning om dess storlek. Blir beloppsfrågan det som huvudsakligen prövas och får myndigheten framgång i den, kan tyngdpunkten förskjutas och påverka utfallet i kostnadsansvaret.
För leverantörer innebär beslutet att om man får rätt i ansvarsfrågan med ett lägre belopp än yrkat, behöver man inte räkna med att förlora hela kostnadsfrågan. Ett högt yrkande som inte går att styrka har dock fortfarande ett pris. Principen om att uppskatta sin skada till ett belopp som går att styrka och som är rimligt utifrån omständigheterna gäller fortfarande.
MÅL: HD, T 1102–25.
