Jag hör argumenten som att ”LOU pressar ned priserna till ohållbara nivåer”, ”LOU förstör branschen” eller ”LOU gör branschen korrupt”. I det sistnämnda fallet ska det vara låga timpriser i upphandlingen som gör att företagen debiterar extra timmar, utöver vad som går åt för att utföra uppdraget.
Argumentationen är helt uppåt väggarna. Argumenten gör offret till förövare. Det är företagen som sätter priset i sitt anbud. Inte LOU eller upphandlaren. Det är någon på företaget som väljer att fuska med antalet timmar, inte upphandlaren.
Det är smärtsamt att utsättas för konkurrens. Varje företag måste bestämma var smärtgränsen går och inte lämna lägre priser än så. Det är det enskilda företagens ansvar, inte upphandlarens.
Upphandlare har redan vad som måste vara ett av världens svåraste jobb. De ska ordna arbeten till långtidsarbetslösa, skapa innovationer, undvika barnarbete i främmande länder, rädda miljön, fixa schysta löner och andra arbetsvillkor i Sverige, underlätta för småföretag och öppna för lokala leverantörer.
Ja, just det. Jag höll på att glömma en sak: Upphandlaren ska också köpa rätt varor och tjänster till verksamheten, till rätt pris och med rätt kvalitet.
Utöver allt detta ska upphandlaren också se till att leverantörerna är hederliga och inte försämrar sina marginaler för mycket. Det är bara världsfreden kvar att fixa för upphandlaren.
Felet eller ansvaret är varken LOU:s eller upphandlarens, men det blir ändå upphandlaren som måste sopa upp efter leverantörer som inte tar sitt ansvar. Det görs redan i många fall, men visst vore det bra om det gjordes i ännu större omfattning. Att genom uppföljning och vattentäta förfrågningsunderlag upprätthålla moral och ordning hos företag som lämnar anbud är både tidskrävande och svårt. Den kanske beska men nödvändiga lösningen är mer resurser till upphandling och inköp.
Här saknar jag en ”tummen upp” knapp. Bra sagt Bo!
Mitt i prick, bra skildring av upphandlarens vardag Bo!
Eller ge oss möjligheten att häva ingångna avtal lättare samt möjligheten att förkasta anbud från tidigare prövade leverantörer som inte fungerat utan att det ska vara en enorm dokumentationsbörda. Som det är idag kan anbudsgivaren lova runt och hålla tunt och vi har små medel att kunna straffa dem för det.
Som jag ser det är det den upphandlande myndigheten/enheten som ger sig själv möjlighet att säga upp ingångna avtal. Här är möjligheter stora. Delar gärna med mig av mina klausuler om du behöver.
Jag tror att Camilla är ute efter att kunna diska leverantörer pga. allvarligt brott i yrkesutövningen när leverantörerna tidigare inte uppfyllt sina åtaganden i andra avtal, vilket har lett till att man har blivit tvungen att häva tidigare avtal (rätta mig om jag har fel). Att uppnå samma resultat med hänvisning till att man har sagt upp ett tidigare avtal med leverantören kan bli svårt. Att bara säga upp ett avtal med en leverantör som inte fungerar är ju oftast bara en liten tröst eftersom vi tvingas gå ut i en ny upphandling (och riskera otillåtna direktupphandlingar under tiden den nya upphandlingen pågår) där samma leverantör har en ny möjlighet att få det kommande avtalet med UM.
Ja, både och egentligen. Det är inte så lätt att häva avtal och inte alltid är det önskvärt heller av den anledning Totte anger. Små UM har inte heller de resurser som behövs för avtalsuppföljning, dokumentation, rättsprocesser kring hävning, mm, mm. Men den nya lagstiftningen (som förslaget såg ut i början av året iaf) lovade ju en ny möjlighet att inte behöva anta leverantörer som haft avtal som tidigare hävts eller orsakat skadestånd (definitionsfråga antagligen om det även gäller viten) så vi får hoppas på det. Annars såg jag att man i Malmö hade en annan intressant lösning med stoppljus på avtalen och karantäntid från kommande upphandlingar vid röda avtal. Dock är det inte prövat rättsligt och kräver en hel del i avtalsuppföljningsresurser för att det ska fungera.
Mycket bra skrivet, Bo!
Hej kamrater.
Efter först 6 år på upphandlarsidan inom det offentliga, och därefter nu 10 år på leverantörssidan (privata tjänstesektorn), kan jag konstatera att båda sidor nog har en del bristande kunskap och förståelse om varandras verksamheter.
På upphandlarsidan, vid fikabordet, brukade vi undra varför de däringa leverantörerna inte begrep våra – i vårt tycke – vattentäta och lättbegripliga förfrågningsunderlag. Och att de bara slingrade sig när det sen skulle levereras. (Lite tillspetsat.)
På leverantörssidan skrivs det anbud, och förundran är stor över varför 290 kommuner måste ha 290 olika format/kravspecar för sina anbud (vilket är starkt kostnadsdrivande), hur man kan få för sig att upphandla bara på timpris (effekt? se krönikan ovan), hur kvalitet kan väga så litet kontra (skenbart) lägsta pris, varför det finns femtielva olika upphandlingsverktyg (opic, tendsign etc) och så vidare. (Lite tillspetsat det med.)
Offentlig upphandling är i grunden sunt, bra, och en viktig garant mot korruption. Efter 10 år i branschen har jag inte träffat på någon med en annan uppfattning, nota bene. Utformningen, däremot, där finns det en del att göra, som både skulle sänka kostnader och höja kvaliteten, är jag helt övertygad om. 🙂
Till att börja med så håller jag med om att båda sidor helt klart skulle tjäna på om de var mer insatta i varandras verksamheter, men det är ju inte det som är artikelns budskap.
Artikeln tar ju snarare sikte på att alla eventuella tillkortakommanden som en upphandling renderat i läggs upphandlaren till last. Detta oaktat att upphandlaren hållit sig till reglerna som gäller och använt de verktyg som står till buds. Artikeln ifrågasätter ju också rimligheten i den ansvarsbredd upphandlare tilldelas och den sakkunnighet som upphandlare förväntas ha, man ska vara expert på flera olika områden, och flera av dessa områden ligger så långt ifrån varandra att det är uppenbart orimligt att samma person ska kunna ha djupare kunskaper inom dessa områden.
Jag håller också med dig om att grunden med lagstiftningen är bra, ett problem är dock att LOU utgår ifrån att marknaden är perfekt, och det är ganska uppenbart att det inte finns någon perfekt marknad, det märks inte minst när man får anbud där UM får betalt för att avropa tjänsterna UM vill ha utförda. Ska även problematiken med att vissa marknader inte klarar av att konkurrensutsättas på ett öppet och ärligt sätt tillskrivas den enskilde upphandlaren?