Fakta i målet
Region Jönköpings län genomförde en upphandling av ortopedtekniska hjälpmedel och tjänster enligt 19 kap. LOU, alltså det icke-direktivstyrda området. I upphandlingsdokumenten angavs tydligt att det var frågan om upphandling enligt 19 kap, vilket sökandebolaget alltså vetat under anbudstiden.
En leverantör ansökte om överprövning av upphandlingen efter att anbudet inte antagits. Leverantören hävdade efter utgången av preklusionsfristen i 20 kap 5 b§ LOU, att regionen felaktigt tillämpat 19 kap. LOU, att det i själva verket var frågan om direktivstyrd upphandling samt att vinnande anbudsgivarens anbud var onormalt lågt och därför skulle ha förkastats. Förvaltningsrätten avslog ansökan med motiveringen att regionen inte brutit mot LOU och att sökande inte visat att bolaget lidit skada.
Domen överklagades av leverantören som anförde att förvaltningsrätten brustit i sin skyldighet att tillämpa rätt lagstiftning.
Kammarrätten beslutade att upphäva förvaltningsrättens dom och återförvisa målet för ny prövning i sak. Kammarrätten ansåg att förvaltningsrätten brustit i sin handläggning genom att inte tillräckligt utreda vilka förfaranderegler som skulle tillämpas.
Domstolens bedömning
Kammarrätten konstaterade att det finns tydliga skillnader mellan direktivstyrd och icke-direktivstyrd reglering i LOU och att förvaltningsrätten hade en skyldighet att utreda om rätt förfaranderegler tillämpats.
De två olika regelverken för direktivstyrd respektive icke-direktivstyrd upphandling innehåller olika skillnader i detaljer och förfarandereglerna är avsevärt mycket enklare såvitt gäller upphandlingar som sker enligt 19 kapitlet LOU, än annars.
Kammarrätten resonerade att dessa skillnader kan få betydelse för utgången och att om det finns fog att ifrågasätta den upphandlande myndighetens rätt att upphandla enligt 19 kap måste detta utredas av domstolen, så rätt regelverk beaktas vid domstolens prövning.
Domstolsprövningen måste vara effektiv i förhållande till EU-rätten, menade kammarrätten och hänvisade till HFD 2015 ref 55 samt EU-domstolens dom i C-76/97, Walter Tögel och Niderösterreicheische Gebietskrankenkasse.
Utredningsskyldigheten förelåg alltså trots den nationella preklusionsregeln. Kammarrätten fann därför att förvaltningsrätten brustit i sin handläggning genom att inte tillräckligt utreda om den aktuella upphandlingen omfattades av regelverket för icke-direktivstyrda upphandlingar. Därför upphävdes förvaltningsrättens dom och målet återförvisades för ny prövning.
Analys
Kammarrättens beslut att återförvisa målet till förvaltningsrätten är inte särskilt förvånande i sig, men kan ändå vara värt att utveckla något kring.
Domstolens prövning i upphandlingsmål är i huvudsak begränsad till de grunder som parten har åberopat, jfr exempelvis RÅ 2009 ref. 69 och HFD 2023 ref 44, och normalt sett förfogar parterna över prövningsramen. Prövningsramen snävas även av preklusionsregeln som infördes för upphandlingar som påbörjades efter 1 juli 2022. Den anger att en leverantör ska ange konkreta omständigheter inom preklusionsfristen, det vill säga inom tre veckor från att ansökan om överprövning kom in till förvaltningsrätten. Målet klargör emellertid att preklusionen inte träffar omständigheter som rör frågan om tillämpligheten av rätt regelverk för upphandlingen som genomförts.
Målet belyser vikten av att domstolarna noggrant utreder vilka förfaranderegler som är tillämpliga i upphandlingsmål. Förfarandereglernas utformning kan vara viktiga för utgången i målet. Särskilt viktigt är det när det finns en potentiell konflikt mellan direktivstyrda och icke-direktivstyrda regler, som typiskt sett utformats med olika detaljgrad och procedurregler eftersom EU-rätten ställer andra krav än upphandling som inte omfattas av direktivet.
Enligt förvaltningsprocesslagen ska officialprincipen prägla förvaltningsprocessen. Den innebär att domstolen har en utredningsskyldighet för att säkerställa en korrekt rättstillämpning och att domstolarna ska kunna producera materiellt riktiga domar. Man kan konstatera att domstolen har ett ansvar att säkerställa att rätt rättsregler tillämpas, även om dessa inte explicit åberopats av parterna. Det blir därför – även om officialprincipen är något mindre strikt i upphandlingsmål eftersom parternas utformning av talan styr vad som ska prövas – frågan om en korrekt tillämpning av officialprincipen när domstolen konstaterade att preklusionsregeln inte kan hindra denna prövning.
Kammarrättens beslut är också i linje med EU-rättens krav på effektiv domstolsprövning, vilket innebär att nationella processuella regler om preklusion inte får hindra en korrekt rättstillämpning.
Kammarrätten i Jönköpings mål 1454-24, dom den 14 november 2024.
Juristpanelen
