Finland är exempelvis till 80 procent självförsörjande när det gäller livsmedel. Sverige är inte ens i närheten av att vara självförsörjande gällande centrala insatsvaror i våra egna lantbruk. Och det är ju inte så konstigt egentligen, just in time-leveranser har präglat stora delar av Sveriges försörjning i fredstid och har fungerat. Men nu ser omvärlden annorlunda ut.
Hur kan vi då på bästa sätt råda bot på detta och vem bär egentligen ansvaret? Uppenbart är att Sverige måste tillsätta resurser för att kunna bygga upp en trygg försörjning i kristid. I ljuset av detta underlättas det inte av att vi har närmare 4 000 upphandlande organisationer i Sverige. Alla har inte möjlighet att uppfinna hjulet på eget håll. Det måste även finnas incitament för leverantörer till det offentliga att kunna bidra på bästa sätt.
En del ser som lösningen på problematiken att börja kalla hem redan konkurrensutsatt verksamhet. Vi har sett sådana exempel kring LOV där frågorna i och för sig oftast handlat om kampen mot osund konkurrens. Men vad händer om fler verksamheter – utifrån omvärldsfaktorer – börjar utföras i högre grad av egen regi? Det skulle få effekten av det offentliga skulle växa på bekostnad av det privata näringslivet. Men bidrar det verkligen till att lösa Sveriges beredskap inför kris?
Min bedömning är att vi i stället ska blicka inåt på själva avtalskonstruktionerna kopplade till offentlig upphandling. Genom att införa beredskapskrav i avtalen kan vi få till en avtalsbaserad krisberedskap.
Det kommer att komma med en prislapp, men det är nödvändigt om vi ska kunna bygga upp en robust krisberedskap. En sådan avtalskonstruktion skulle förstås inte vara nödvändig i alla typer av upphandlingar, men i vart fall sådana inköp som berör samhällskritisk verksamhet.
Ledordet är här redundans, det vill säga att leverantörerna får rätt förutsättningar och incitament att säkerställa sin kapacitet och därigenom kunna utföra sina uppdrag i situationer utöver normalläget.
Utgångspunkten för att lyckas med en avtalsbaserad krisberedskap är dialog och proportionalitet. En viktig aspekt är att mindre företag kan ha svårt att uppfylla dessa krav, varav dialogen med marknaden blir än mer viktig.
Springer upphandlande organisationer för snabbt fram riskerar näringslivet att inte hänga med. Det kan i stället få negativa konsekvenser på konkurrensen och Sveriges robusthet. Upphandlande organisationer och näringsliv måste därför samverka för att tillsammans stärka Sveriges krisberedskap. Vi måste vara öppna för att det kommer att kosta, men tiden är inne!
Magnus Johansson
Företagarna
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer