Rättsosäkert upphandla med lägsta pris

Är det någon ny praxis som är så myndighetsvänlig eller var kommer den här uppfattningen ifrån?
Min erfarenhet från myndighetssidan är snarare att vi har väldigt svårt att göra något åt onormalt låga priser när anbudsgivaren har en standardförklaring kring att de vill ”vinna marknadsandelar” eller att de har ”synergier med andra kontrakt” som gör att de påstår sig kunna erbjuda timpriser som understiger självkostnaden (som de sen tar igen med att fakturera extra timmar och mygla med att inte gottskriva beställaren kickbacks och liknande på materialkostnader, tänker främst inom entreprenad). Golvprisdomen har väl inte direkt gjort saken enklare för myndigheten (frågan är om den ens öppnar för möjligheten att handla upp med fasta priser då leverantörens rätt att priskonkurrera tydligen är en naturlag som inte går att rucka på enligt HFD).

Håller med, i närmast ett raljerande inlägg. Om inte som Rasmus och Jesper påpekar detta kan styrkas genom hänvisning till fakta och aktuella domar.

Känns lite som ett inlägg från en advokat som bara fikar efter fler överprövningsmål han kan tjäna pengar på och inte egentligen har en susning om hur upphandlingar verkligen går till och vilka avvägningar en upphandlade myndighet måste göra i varje upphandling. Trött på detta dissande av lägstapris upphandlingar. Om jag vill upphandla en påse ostbågar och allt annat är givet som raka krav, så är priset det enda logiska och vettiga att utvärdera på.

Instämmer med många av kommentarerna här att detta är en mycket udda slutsats. Jag har tidigare varit upphandlingsjurist på myndighet och är nu Bid Manager för ett företag och min bild är tyvärr att myndigheterna inte har tillräckliga möjligheter att faktiskt stävja oseriösa anbud. I och med min bakgrund från myndighet ställer jag väldigt höga krav på att våra anbud ska vara av hög kvalitet och tillämpar inte strategisk prissättning, utan ämnar alltid att lämna seriösa priser på upphandlingar. Skulle myndigheterna ha större möjlighet att faktiskt stävja oseriöst beteende skulle de få bättre leveranser, kunna göra bättre inköp och i längden spara stora pengar som skulle kunna omfördelas till andra delar av det offentliga sverige.

Författarens svar i kommentarsfältet kanske kan ge vissa ledtrådar, författaren har sin uppfattning klar och baserar detta på egna mål. De kanske inte har varit så många?

Efter snart 15 år i ”branschen” kan jag som upphandlingsjurist inte hålla med författaren utan delar flera av övriga kommentatorers bild. Så länge en anbudsgivare motiverar sitt låga anbud och använder vissa ”key words” så är det näst intill omöjligt att nå framgång för en myndighet som vill utesluta. HFD:s golvprisdom gjorde inte det lättare.

Sedan önskar jag innerligt att debatten om det oseriösa i att använda grunden (lägsta) pris snarast kan förpassas till dåtid. Med ändamålsenlig kravställning i botten finns det inget motsatsförhållande mellan denna grund och kvalitet. Att folk som inte förstår varken LOU eller upphandling klagar på ”lägsta pris” kan jag förstå, men vi som jobbar med upphandlig borde kunna hålla oss ifrån det. Enligt min erfarenhet är den främsta anledningen till upphandlande myndigheters användning av grunden pris enkel, faktisk leverans måste prioriteras högre än spännande utvärderingsmodeller för att hitta den absolut bästa anbudsgivaren (en övning som ofta slutar i långdragna överprövningar). Det kallas på vanlig svenska riskminimering.

Ledsen författaren, men jag delar inte din bild, inte alls.

Mvh

Så det går inte att utesluta låga anbud? Detta är en argumenterande artikel som försöker visa på ett logiskt feltänk, en motsägelse i Upphandlingslagstiftningen med förhoppningen om att vi kan hitta en lösning på problematiken. Det är inte ett påhopp på upphandlare. När jag började arbeta med LOU på tillsynsmyndigheten för upphandling, nu 17 år sedan, visste de flesta inte ens vad upphandling var, men nu finns det såklart många fler specialister. Det gör det extra intressant att bolla aktuella problem. Enligt min uppfattning har detta först på senare tid blivit vanligt problem och lagbestämmelsen i LOU 19 kap. 27 § är källan till problemet. Har nyligen blivit kontaktad av ett företag med ett anbud på 398 kr per timme som inte godkänts av den upphandlande myndigheten. Vi har därefter skrivit de s.k. ”magiska orden” i en förklaring på två sidor till myndigheten. Den godkändes inte. Ni som anser att man inte kan utesluta på den grunden, är givetvis välkomna att ge era bästa tips om hur leverantören bör argumentera för att nå framgång. Det råder ingen tvekan om att leverantören 1 kan leverera till det priset 2 uppfyller alla sociala och andra krav enligt LOU. Efter en utförlig förklaring blev leverantören utesluten. I motsats till detta har vi precis vunnit ett fall för en myndighet där vi framgångsrikt kastade ut ett anbud på 250 kr och vann den efterföljande överprövningen, trots leverantörens i mitt tycke rimliga förklaring. Även den myndigheten ställer sig frågan, var går gränsen, hur gör vi rätt enligt 19 kap 27 §? Frågan till er branschkollegor, vart går egentligen gränsen och hur ska vi nu argumentera för att inte uteslutas med 398 kr per timme? I ett annat ärende företrädde vi ett bolag med timpriser på 350 kr per timme som uteslöts. Vi inkom med en tydlig förklaring med de ”magiska orden” om hur det stora och ekonomiskt starka bolaget med flera hundra miljoner i omsättning, med råge kan leverera utan att gå med förlust. Anbudet blev ändå uteslutet och vi förlorade efterföljande överprövning. Anser ni att den rådande lagstiftningen säkerställer en transparent, förutsebar och likabehandlande (d.v.s. rättssäker) hantering av anbuden när anbudsgivare inte får veta var gränsen går för när man blir utkastad?

Jag har precis som Christoffer råkat ut för att ett seriöst menat anbud blivit förkastat eftersom domstolen ansett det vara onormalt lågt, trots tydliga beräkningar och hänvisning till HFD-praxis. De lägre domstolarna verkar helt enkelt inte bry sig om praxis. De personer som i sina kommentarer argumenterar emot verkar tyvärr inte ha noterat att det kommit ett flertal domar av detta slag som skapar en rättslös situation för många leverantörer.

Det vore intressant att höra om leverantörerna själva skulle vilja ha ett system där de blir tvungna att köpa in material och tjänster med kvalitetsutvärderingar (typ fast pris och endast kvalitet som författaren föreslår).

Det enda (juridiskt) säkra sättet att få den kvalitet beställaren behöver är att faktiskt ställa de kvalitetskraven i kontraktsvillkoren. Det bästa sättet att säkerställa en seriös och bra leverantör som klarar den kvalitet som bestämts i kontraktskraven är att ställa väl avvägda kvalificeringskrav. Kvalitetsutvärderingar låter bra ”politiskt” utan att denna typ av upphandlingar i sak kan garantera levererans av högre kvalitet.

En kvalitetsutvärdering tar normalt inte heller bort risken med oförklarligt låga priser. Att lösa detta rakt av med fasta priser på alla inköp låter som gammal sovjetisk planekonomi och det ekonomiska experimentet slutade illa.

Onormalt lågt pris är ett pris som väsentligt understiger marknadspris. Bedömningen kan göras med de enklaste kunskaperna av aritmetik. 398 kr är lågt om marknadspriset ligger på 450 eller 500 kr. UM har skyldighet att utesluta anbud med sådant pris (händer inte tillräckligt ofta). Leverantören ska i sådant fall redovisa de särskilda omständigheter eller metoder som föranleder att de kan erbjuda väsentligt lägre pris än konkurrenterna. T.ex. påståendet att leverantören är seriös eller betalar arbetsgivaravgifter är ingen förklaring till varför man kan erbjuda lägre pris än konkurrenterna. Att man vill vinna marknadsandelar är inte heller en laglig grund till prisdumpning. Det räcker att läsa lagtexten för att förstå. Domstolar dömer annorlunda men de borde lusläsa lagtexten istället för att driva förändringar i lagstiftningen på eget bevåg. Jag tycker lagtexten om orimligt låga priser är tydlig. Däremot har jag inte sett ett enda fall där argumentationen och prövningen gick såsom jag skulle förvänta mig.