Rikard Blom
Rikard Blom, grundare e-avrop, numera fri debattör.

Problemen med viktade upphandlingar

Att vikta utvärderingen i upphandlingar är en vanlig men vansklig metod, oavsett om du arbetar med procentuell vikt eller monetära avdrag eller påslag, skriver Rikard Blom där han analyserar riskerna och nackdelarna med metoderna.


I dag används i huvudsak två olika typer av vikt mellan pris och kvalitet relationsvikt och monetär vikt.

Relationsvikt

Vad betyder det att priset är värt 60 procent och kvaliteten 40 procent? Och när man skapar underlaget, hur gör man för att komma fram till att vikten ska vara 40 och inte 35 eller 60 procent? Har utfästelser om vikt någon inneboende mening? Betyder det något alls? Procent av vad?

Procentuell relationsvikt av pris och kvalitet fungerar inte på de sätt som man intuitivt kan tro. Metoden räknar helt enkelt inte ut det vi vill veta.

Jag menar att procentuell vikt mellan pris och kvalitet är en illusion. Det är en icke-fungerande jämförelse mellan olika anbud som till råga på allt inte räknar ut det vi vill veta.

Att metoden är felaktig kan man enklast se om vi vikar kvalitet över 50 procent. Om vi satsar allt på kvalitet i en upphandling och viktar kvalitet till 90 procent uppstår det märkliga saker.

I en sådan upphandling kan man uppnå 90 procent av resultatet med kvalitetsegenskaper och endast 10 procent för egenskapen pris. Om vi har två anbud där det ena har ett kvalitetsresultat som överstiger de andra anbudet med mer än 10 procent så kan detta anbud aldrig förlora, oavsett pris. Anbudet kan bokstavligt talat vara hur dyrt som helst.

Det beror på att den inbördes skillnaden mellan anbudens kvalitet är större än den skillnad på 10 procent som priset maximalt kan ge upphov till. När detta inträffar är priset värt 0 procent. För att man ska kunna hävda att vikt fungerar som en inställbar värdefördelare mellan pris och kvalitet måste det vara möjligt att höja priset i det vinnande anbud så mycket att det till slut förlorar vilket inte går med relationsvikt.

Procentuell relationsvikt av pris och kvalitet fungerar inte på de sätt som man intuitivt kan tro. Metoden räknar helt enkelt inte ut det vi vill veta och ska därför inte användas i utvärderingsmodeller.

Men även om den fungerade, varför skulle någon vilja använda metoden? Varför är det bra att bara räkna med en procentuell andel av priset när vi få betala hela priset? Varför är det bra att bara räkna med en viss andel av kvaliteten när vi kan utnyttja hela kvaliteten? Om man nu tycker att det är en bra metod, varför är det då ingen som använder den privat?

Monetär vikt

När man använder monetär vikt prissätter man kvalitet i stället för att poängsätta priset. Mervärden ger ett avdrag på priset alternativ ger avsaknaden av mervärde en uppräkning av priset.

I dag verkar det finnas en föreställning om att man kan ha en utvärderingsmodell som ger mer kvalitet än den man betalar för. Och visst, om man har lite tur kan det förekomma. Men det är precis lika troligt att utvärdering leder till att man får mindre kvalitet än den man betalar för.

Om vi övervärderar kvalitet, det vill säga tillskriver kvalitet ett högre avdrag än vad som är motiverat av marknadspriset, tillåter modellen överpriser i anbud som normalt sett skulle vara billigare.

Högt prissatt kvalitet är inte ett uttryck för att kvalitet är viktigt. Det är snarare ett uttryck för att vi inte vet vad vi håller på med.

När kvalitet ges ett högre värde än det faktiskt har inför vi en funktion i vår process som successivt trycker priset uppåt. Uppåt i den meningen att vi själva inför en marginal på marknadspriset så att leverantörer som inte kan eller är villiga att anpassa sig till marknadspriset tillåts delta i upphandlingen. Detta skadar på sikt konkurrensen och därmed även myndigheten.

Det är alltså fel att tro att högt prissatt kvalitet är ett uttryck för vi tycker att kvalitet är viktigt. Det är snarare ett uttryck för att vi inte riktigt vet vad vi håller på med.

Om vi undervärderar kvalitet och ger kvalitet ett lägre avdrag än vad som är motiverat av marknadspriset, ger modellen ingen ökad kvalitet då marknadspriset för denna kvalitet är högre än vad vi är beredd att betala.

Vi kan därför varken under- eller övervärdera kvalitet. Vi måste värdera kvalitet till sitt rätta marknadspris för att metoden ska fungera. Men om vi gör det är utvärdering inte meningsfullt. Om vi är beredd att betala marknadspriset för mervärdet och är i behov av det kan vi lika gärna kravställa det direkt i upphandlingen.

Det finns med andra ord inga gratisluncher och ingen metod för viktning som upphäver förhållandet mellan pris och kvalitet eller mellan kostnad och värde. Min slutsats blir därför den samma som tidigare. Vi måste återgå till upphandlingens grundläggande princip och sälla rätt fråga:

Vi ska köpa det här. Hur mycket kostar det?

 

Rikard Blom

Rikard Blom är grundare av e-Avrop som startade 1999, men har 2017 lämnat företaget och är nu fristående debattör inom offentlig upphandling.

Många talar om den goda affären utan att närmare gå in på vad den består av. Upphandling, med det stora värde den representerar, verkar samhällsförändrande. Förändring finansierat av skattemedel. Därför är det viktigt att man granskar metoder och affärsmodeller som används i upphandling. Lagen är ingen affärsmodell. Den är bara ett rättesnöre. Det är säkerställandet av den goda affären som är upphandlingens kärna. Fritiden ägnas åt fiske utan att det nödvändigtvis måste nappa.


Rikard Blom

Om Rikard Blom

Rikard Blom är grundare av e-Avrop som startade 1999, men har 2017 lämnat företaget och är nu fristående debattör inom offentlig upphandling. Många talar om den goda affären utan att närmare gå in på vad den består av. Upphandling, med det stora värde den representerar, verkar samhällsförändrande. Förändring finansierat av skattemedel. Därför är det viktigt att man granskar metoder och affärsmodeller som används i upphandling. Lagen är ingen affärsmodell. Den är bara ett rättesnöre. Det är säkerställandet av den goda affären som är upphandlingens kärna. Fritiden ägnas åt fiske utan att det nödvändigtvis måste nappa.

Kommentatorerna ansvarar för sina egna inlägg

15 reaktioner på ”Problemen med viktade upphandlingar

  1. Om en UM efter en grundlig marknadsanalys vet att en av två mjukvaruleverantörer på marknaden kan erbjuda en funktion som skulle spara tid för den egna verksamheten, men som inte är en ”deal-breaker”, så är det självklart rätt att prissätta den funktionen i utvärderingsmodellen (baserat på hur vi värderar tiden som räknar med att spara). Alternativet vore att välja mellan att ha funktionen i fråga som ett krav och att inte nämna funktionen alls. Båda valen leder till en sämre affär för UM – antingen går man miste om en fördelaktig funktion i mjukvaran, eller så ställer man krav som gör att det bara återstår en potentiell anbudsgivare (som, om de inser detta, kan lämna ett hur högt pris som helst).

    Jag håller med om att relationsvikter bör undvikas – det finns många exempel på att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” – men att kategoriskt avfärda utvärdering av kvalitet (var det avsikten?) är fel.

  2. Jag håller med dig i stort Rikard. Ett problem är dock att du utgår från en ideal upphandlingssituation där köparen har exakta kunskaper om marknaden och vad den klarar av att leverera i förhållande till köparens behov. Ofta är det så, särskilt i utvecklingsprojekt, att köparen inte har tillräcklig insyn eller tillräckliga kunskaper om vilka krav, dvs på marginalen, som är möjliga att ställa på leverantören. För att komma runt detta så lägger man in dessa krav som prissatta mervärden och skapar som du säger en monetär vikt. Om vi istället lägger dessa krav som obligatoriska riskerar vi att utesluta leverantörer eller i värsta fall inte få några anbud alls vilket givetvis inte är en önskvärd situation.

    Ett alternativ till att använda monetär vikt i dessa situationer skulle kunna vara att använda sig av optioner. Då uppstår emmellertid ett nytt problem; Hur ska vi utvärdera dessa optioner? Eftersom inte alla leverantörer förväntas kunna uppfylla dessa krav så kan vi inte lägga optionerna som obligatoriska krav. Men om det är valfritt att uppfylla dessa optioner kan priser för dessa inte ingå i utvärderingen och kan därmed bli hur dyra som helst.

    Frågan är hur man kommer runt detta i de fall man som köpare inte har tillräckliga kunskaper om upphandlingsobjektet. Ibland går det att skaffa sig bättre kunskap genom en RFI (Request for information) men ibland finns inte tid till detta och ibland är det inte ens möjligt att få nödvändig insyn i vad leverantören klarar av. I dessa fall finns vad jag kan se inget bättre sätt än att använda metoden med prissatta mervärden i syfte att komma runt problemet.

    1. Som Klas skriver kan det i vissa fall vara mycket svårt att vara en bra upphandlare. Det råder ingen tvekan om det. Men huvudfrågan är om metoden med monetär utvärdering och/eller optioner löser problemet åt oss. Jag menar att det inte finns något som talar för att så är fallet. Just optioner har sina egna problem, något jag skrivit om tidigare:

      https://inkopsradet.se/expert/sluta-upphandla-med-optioner/

      Jag tror att anledningen till att man tycker att utvärdering är en bra lösning på svåra problem är att den fattar beslutet åt upphandlaren. När man inför en utvärderingsmodell blir man också bunden av det man skrivit. Man kan då i efterhand peka på modellen i underlaget och säga- ”så här blev det” Detta oavsett om metoden räknar ut de man vill veta eller om den leder till den bästa affären eller inte.

      Det här är egentligen självklart. I samband med att underlaget skapas kan inte bristande kunskap om behov och marknad ersättas av utvärdering efter sista anbudsdag. Ingen upphandlare kan utvärdera sig fram till verksamhetens behov vid anbudsöppningen eftersom kvalitén då är begränsad till innehållet i de anbud som inkom i upphandlingen

  3. Jag förstår hur du tänker. Men det du skriver adresserar inte det som utgör problemet med monetär utvärdering. Du skriver att:

    ”prissätta den funktionen i utvärderingsmodellen baserat på hur vi värderar tiden som räknar med att spara”

    Det pris du låter ingå i din utvärderingsmodell kan ha en av följande egenskaper:
    A) Den kan vara lägre än marknadspriset
    B) Den kan vara högre än marknadspriset
    C) Den kan vara lika stor som marknadspriset

    A) Om du värdesätter denna funktion till ett högre pris än vad marknaden begär innebär det en möjlighet för leverantören att ta ut ett högre pris för funktionen än normalt. Metoden innebär således en reell fara för dåliga affärer.

    B) Om du värdesätter denna funktion till ett lägre pris än vad marknaden begär innebär det att leverantörer som offererar funktionen och tar betalt för den hamnar i ett sämre läge än en leverantör som inte offererar funktionen. I detta fall tjänar således en leverantör på att inte offerera den extra funktionen.

    I båda ovanstående fall får du en dålig affärsmodell. Det tveksamt om metoden kan existera utanför offentlig upphandling. Det grundläggande problemet är att metoden gör priset till en funktion av kvalitén i stället för göra kvalitén till en funktion av behovet.

    C) Om du värdesätter denna funktion till det faktiska marknadspriset kan du lika gärna ställa den som krav och skippa utvärdering.

    Utvärdering med en formel besvarar inte den grundläggande frågan som borde styra all upphandling – behövs funktionen eller inte. Detta svar kan du bara få om du ställer nyttan av funktionen i relation till verksamhetsuppdraget. Du måste därför veta vad du behöver.

    1. ”C) Om du värdesätter denna funktion till det faktiska marknadspriset kan du lika gärna ställa den som krav och skippa utvärdering.”

      Med utgångspunkt i exemplet jag nämnde så är det ovanstående inte ett alternativ.

      Det finns inget motsatsförhållande mellan att veta vad man behöver och att utvärdera på kvalitet. Det är bra att i bakhuvudet ha resonemanget om svårigheten att ”pricka rätt” i bedömningen av marknadspriset och vilka konsekvenser en felbedömning kan få, men att utvärdera på kvalitet kan absolut ha sin plats i den offentliga upphandlingen. Om man vet vad man gör kan det vara ett verktyg för att nå en god affär – och i de fallen man av olika anledningar inte riktigt har koll på marknaden kan det ibland vara det minst dåliga sättet att utvärdera anbud (i dessa fall riskerar ju affären att bli lidande även om man endast fokuserar på pris).

      Jag menar alltså att problemen uppstår när olika typer av viktningsmodeller används på fel sätt eller utan eftertanke. Men det är inte så att de till varje pris ska undvikas.

    2. Allt behöver inte heller relateras till marknadspriset. Om marknadspriset är 50 000 kronor och organisationen kan spara 100 000 kronor till följd av kravet så är en prissättning kring säg 75 000 kronor ”fel” i förhållande till marknadspriset, men fortfarande ”rätt” i förhållande till att inte ställa kravet alls. Och förmodligen att föredra jämfört med de alternativ som Mats listar i sitt ursprungliga inlägg.

    3. Marcus
      Jag förstår nog inte riktigt. Du skriver att myndigheten tjänar 100 000. Och det är självfallet bra. Men att bara påstå att myndigheten sparar pengar och det är anledningen till att man inte behöver relatera till marknadspris erbjuder ingen förklaring till något alls.

      Kan du ge ett exempel på när det inträffar? Vad är det för krav och utvärderingskriterier man ska använda för att uppnå detta resultat?

      Dessutom, att tjäna 100 000 indikerar att du tänker på en kostnadsbesparing och inte på ett mervärde. Kostnader/livscykelkostnader ska alltid ingå i alla utvärderingar eftersom det är något du kommer att få betala (tilldelningsgrunden lägst kostnad). Det jag talar om är metoden med att belöna mervärden (tilldelningsgrunden bäst förhållande pris/kvalitet).

  4. Frågan är intressant! För egen del är jag övertygad om att det för vissa upphandlingar finns en nytta med att ställa kvalitetskrav som inte är obligatoriska. Att tro att upphandlande organisation alltid kan ställa kvalitetskrav som är binära ter sig som en utopi och är inte enbart ett uttryck för ett otillräckligt arbete från upphandlaren. Att man sedan ska vara försiktig med sin utvärderingsmodell är en självklarhet.

    Om den här typen av modeller inte förekommer utanför det offentliga är inte konstigt, eftersom ett privat företag inte behöver sätta upp alla sina krav redan från början på det sätt det offentliga behöver göra.

    Avslutningsvis bör man inte glömma bort möjligheterna att förhandla. Det kan vara utmärkt att göra det just kring utvärderingskriterier! Alltid tillåtet vid förenklade förfaranden och ofta tillåtet även över tröskelvärdena. Med enbart obligatoriska krav är det svårt att hitta incitament för leverantören att anpassa sitt anbud till förutsättningarna (genom dialog).

  5. Utvärdering ger en koppling mellan pris och kvalitet när det borde finnas en koppling mellan kvalitet och behov.

    Pris är också ett kvalitetsbegrepp. Alla myndigheter har en budget som ska hållas. Varför ska vi betala mer för ett mervärde när anbudet utan mervärde redan är tillräckligt bra?

    Om man går med på att vi som upphandlare måste förhålla oss till både pris och kvalitet så riskerar denna typ av utvärdering att förstöra vår möjlighet att förhålla oss till pris. Metoden medför att kostnaden tillåts stiga som en matematisk funktion av mervärdet. Man kan ta vilken mervärdesutvärdering som helst och titta på det minst belönade alternativet.

    Om ett anbud bara når den lägsta nivån på samtliga utvärderingskriterier måste kraven i underlaget vara så högt ställda så att detta anbud är tillräckligt bra eftersom ett sådant anbud kan vinna upphandlingen. En budgivare kan således använda funktionen – och kompensera avsaknaden av belöningsbara mervärden med ett lågt pris.

    Om det inte räcker med att nå det lägst ställda kravet – om ett sådant anbud inte kan anses vara tillräckligt bra – då ligger kraven i utvärderingen på fel nivå och de lägst ställda utvärderingskriteriet måste utgå från underlaget. Detta leder i sin tur till att vi får ett nytt kriterium som är det lägst godtagbara. Vi är tillbaka där vi började. Det finns ingen formel som löser detta problem.

    Av alla viktiga aktiviteter som en upphandlare genomför är analysen av utvärderingsmodellens konsekvenser en av de viktigaste. Utvärderingsmodellen representerar metoden som används för att utse vinnande anbud och är därför avgörande för hur bra eller dåligt vinnande anbud svarar mot vårt behov. För att framgångsrikt skapa en utvärderingsmodell måste vi fatta beslut. För att fatta beslut måste vi vara kunniga och insatta i våra egna behov. Om vi inte är det kan vi inte ersätta denna brist med utvärdering. Utvärdering löser inte det grundläggande problemet.

    Att det är bra att utvärdera om man ”vet vad man gör” är som att säga jag kan det här för att jag kan det. Ett sakargument, eller ännu bättre ett exempel, hade gynnat diskussionen.

  6. Björn, kvalitetskrav behöver inte vara binära. Anta att man har ett utvärderingskriterium som har tre olika utfall där successivt stigande mervärde tillåter succesivt stigande pris.

    När vi tar in modellen i upphandlingen blir kostnaden en funktion av mervärdet. Jag menar att det är motsägelsefullt då alla utfall av mervärden måste vara tillräckligt bra med utgångspunkt i verksamhetsbehovet.

    Mervärdet är något man betalar för. Är inte ett lågt pris bättre för både skattebetalare och myndighet än ett högre pris? Jag har hört många som påstår att utvärdering är bra. Men jag har aldrig fått den teoretiska bakgrunden förklarad för mig, sett någon dokumenterad analys eller tagit del av ett exempel som visar hur och varför utvärdering är bra.

  7. Hej Rikard,

    Jag delar din problembeskrivning och håller med om att lösningen i vissa fall kan vara att fastställa alla kriterier som obligatoriska krav och göra en ren prisupphandling (t.ex. vid byggentreprenader). I andra fall tror jag att den bästa lösningen är att göra precis tvärtom: att fastställa priset och göra en utvärdering 100 % baserad på kvalitet. Detta gäller särskilt vid timbaserade tjänster som t.ex. städtjänster och konsulttjänster.

    Frågan blir då istället:

    Jag är beredd att betala det här. Vem kan erbjuda mig bäst kvalitet?

  8. Mej Magnus

    Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det går inte att både bestämma kvalitetsnivå och bestämma pris. Att köparen sätter priset har redan prövats med ett katastrofalt resultat. Det är planekonomi.

    Om man inte har några speciella kvalitetskrav och är villig att acceptera den kvalitet som pengarna räcker till så kan det eventuellt fungera. Men jag har svårt att föreställa mig när ett sådant scenario skulle vara bättre en kravställning och lägst pris.

  9. Vad trött jag blir, bara för att en åsikt upprepas hundratals gånger behöver den inte vara korrekt. Från Rikard saknar jag en ödmjuk hållning till andras åsikter (Rikard har inte ens läst Mats exempel C ovan innan han försöker motbevisa det) och kritisk granskning av sin egen idé med lägsta pris. Lägsta pris har kanske inga nackdelar men Rikard visa det då i stället för att smutskasta alternativen.

    Rikards resonemang bygger på en hel del förutsättningar som ofta inte gäller. Några av dessa är att marknaden är perfekt med fungerande konkurrens, leverantörer lämnar alltid lägsta möjliga pris i en upphandling och att tillräckligt bra är ekonomiskt bäst.

    Marknaden är inte perfekt, jag har ofta behövt väga mellan viktiga (men inte absolut nödvändiga) krav och begränsad konkurrens med få (inga) anbud. I dessa lägen kan det vara bra med endast de absolut nödvändigaste kraven som obligatoriska krav för att säkerställa att få in anbud som gör att t ex lagstadgad nivå kan upprätthållas men att utvärdera och ge ”onödigt mycket” pengar för nivån över absolut nödvändigt.

    Leverantörer som vet att de är ensamma om att uppfylla ett obligatoriskt krav kommer lämna skyhöga anbud endast begränsade av deras samveten. I dessa fall kan det ofta vara ekonomiskt motiverat att behålla hög konkurrens med förhållandevis låga obligatoriska krav och ge ett högre mervärde för önskvärd egenskap än vad leverantörerna har som faktisk kostnad för egenskapen. Leverantören får betydligt mer betalt än både marknadsvärdet och egen kostnad men den upphandlande enheten kan få ännu större vinster i ett större perspektiv.

    Tillräckligt bra är inte alltid den nivå som verksamheten vill uppnå och kanske inte heller den totalekonomiskt bästa nivån. Tillräckligt bra är ofta den nivå som verksamheten måste uppnå. Inom entreprenad är en tillräckligt bra projektör den som kan fixa bygghandlingar som det går att bygga efter. En bättre projektör är den som kan fixa bygghandlingar som leder till lägre bygg och driftskostnader. Inom snöröjning är tillräckligt bra en snöröjning som gör att kommunen kan uppfylla sina lagstadgade skyldigheter. Om totalkostnaden inklusive ökade sjukvårdskostnader räknas in kan en ”lyxnivå” på snöröjning faktiskt vara ekonomiskt motiverad.

    Jag vet mycket väl att det är svårt att utvärdera dessa högre kvalitéer och ännu svårare att säkerställa att de levereras men det är en helt annan sak. Jag vill hävda att en halvbra utvärderingsmodell ibland kan vara mycket bättre än alternativet lägsta pris.

    Kjell

    1. Kjell,
      Du skriver att du blir trött, att saknar ödmjukat och att jag smutskastar andra debattörer. Jag är ledsen, det är inte min mening att såra dina känslor. Jag försöker bara föra ett samtal om anbudsutvärdering där vi alla kanske kan lära oss något.

      Sverige leder överprövningsligan i EU, upphandlingsmyndighetens statistik visar att andelen anbud stadigt sjunker sedan 2012. Svenskt näringsliv årliga undersökning ger sedan 10 år tillbaka ett ständigt sjunkande betyg för kommunala upphandlingar. Vad beror det på kan man undra. Att klaga på marknaden, att ingen vill lämna anbud, eller att du vill se mer ödmjukat och blir trött på det jag skriver är alla märkliga argument. På vilket sätt menar du att det har något att göra med frågan om utvärdering är lämpligt eller inte.

      Jag tycker inte att ditt resonemang om tillräckligt bra håller. Om en ”projektör är den som kan fixa bygghandlingar som leder till lägre bygg och driftskostnader” så är det ju det som är tillräckligt bra i stället för en lägre nivå. På samma sätt som snöröjningen som ger framkomlighet och lägre sjukvårdskostnader också det som är tillräckligt bra.

      Tricket du föreslår –” att behålla hög konkurrens med förhållandevis låga obligatoriska krav och ge ett högre mervärde för önskvärd egenskap än vad leverantörerna har som faktisk kostnad för egenskapen” kan naturligtvis fungera. Men det kan också innebära att du inte alls får de egenskaper du eftersträvar eftersom du kan kompensera avsaknaden av mervärdet genom att sänka priset. Man kan misstänka att det var just det som hände i Nackas upphandling av simhall. Där har vinnande leverantör backat ur avtalet då dom inte klarar finansieringen.

      Med risk för att upprepa mig ännu en gång:
      Om vi har flera anbud som vi – med vår kunskap om det egna verksamhetsbehovet – bedömer som tillräckligt bra, då måste det anbud vara bäst som har lägst kostnad.

      Om det inte är så måste det finnas sakliga argument och exempel på som visar varför det inte är rätt.

  10. Det finns många tillfällen då det är helt rimligt och klokt att väga ”kvalitet” mot pris. Även vid en mycket god kunskap om marknaden. T ex:

    – Jag upphandlar en teknikkonsult eller kanske en upphandlingskonsult(!). Jag vet att den bästa gör arbetet flera gånger snabbare och att jag får ett bättre resultat än om jag upphandlar en konsult som endast uppfyller mina minimikrav. Men jag vet inte om den mest lämpliga är tillgänglig eller väljer att lämna anbud. Kan vara mycket lämpligt att väga kvalitet/förmåga mot pris.

    – Jag upphandlar tillverkningsutrustning. Jag har ett minimikrav för maskinens output. Kan jag få utrustning med högre output kan jag vara beredd att betala mer, till en viss gräns. Men jag vet inte vilket pris en leverantör väljer att ge mig eller om någon ny utrustning lanserats med ännu okänt pris. Det kan mycket väl vara värt att betala mer, i viss utsträckning, för utrustning som har högre output.

    I båda fallen kan jag, förutsatt att jag gör en klok utvärderingsmodell, få ”kvalitet” som motiverar ett högre pris och jag kan göra en reell och beräkningsbar vinst.

    Rikard tycks ha mer tid än vad jag har. Jag har tyvärr inte hunnit läsa alla Rikards argument och inte heller alla kommentarer. Men min egen erfarenhet är ett det finns många tillfällen då det är klokt och ger bäst resultat om utvärderingen inte endast baseras på pris. Och det är inte bara ”tur” om det blir bra. Likaledes finns det många tillfällen då lägsta pris är helt rätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *