Så här 20 år senare är ordet ”hållbart” fullständigt uttjatat och urvattnat. Ungefär som modeorden ”cirkulärt” och ”klimatsmart”.
Jag har egentligen inte något emot själva begreppet utan det är mer den lättsinniga användning som stör mig. Allt blir rätt och meningsfullt bara man slänger in ordet hållbar. Det finns hundratals olika modeord inom hållbarhetsarbetet men vi kanske skulle fokusera mindre på själva terminologin och i stället ta oss en ordentlig funderare på vad det är vi vill uppnå och om våra inköp verkligen är hållbara på riktigt.
Vad menar man egentligen när man pratar om att något är hållbart? Är det att ett livsmedel är ekologiskt? KRAV-märkt? Svenskproducerat? Etiskt? MSC-certifierat? Eller är att säga ”vi arbetar hållbart” bara ett sätt för oss att visa att vi är duktiga? Att vi köper oss ett gott samvete?
När MSC-märkningen på fisk slog igenom stort på den offentliga marknaden jublade alla över att det äntligen fanns ett sätt att fråga på ”bra fisk”. Det blev enklare både för kommunen som ställde krav och för grossisten som skulle förmedla produkten.
Vad själva märkningen innebar hade man inte speciellt stor kunskap om. Man visste att det var något med ”hållbara bestånd”. Att även gigantiska fartyg som bottentrålar och skickar fisken till Kina för att fileas blir MSC-märkta, hade man nog inte en aning om.
Vi får inte lita blint på alla märkningar och certifikat som finns, utan vi måste fortfarande ha ett kritiskt och granskande förhållningssätt. Är det viktigaste att vi ställer krav på MSC-märkning på vår fisk så att vi kan få in den i ekostatistiken som ska rapporteras till politikerna, eller är det kanske ännu viktigare att ställa krav på spårbarhet, bifångster, fiskesätt eller att fisken inte åkt till Kina för att fileas?
Enligt Ekomatcentrums senaste rapport så minskar andelen ekoinköp i Sverige för första gången på 20 år. Nedgången förklaras bland annat med att kommuner och regioner överger ekomålet för att i stället fokusera på svenska mervärden och lokalproducerad mat.
Det är säkert en av förklaringar till att ekologiska inköp minskar i kommuner och regioner, men jag tror att en annan anledning är att vi nu är i ett paradigmskifte i vårt hållbarhetsarbete. Allt var mycket enklare förr när vi bara hade ekomål, men nu ska vi även ta ställning till begrepp som ”CO2-ekvivalenter”, ”närproducerat”, ”biologisk mångfald” och ”matsvinn”. Miljömärkningarnas betydelse har minskat och man tittar i stället på hållbarhet utifrån ett bredare perspektiv.
Att mäta klimatpåverkan med hjälp av Co2-ekvivalenter är ett bra men trubbigt instrument. Det är viktigt att vi är överens om hur vi ska mäta för att kunna jämför äpplen med äpplen. En global standard är avgörande. Som det är nu så bygger CO2-beräkningarna ofta på leverantörens egna beräkningar och skattningar av produktion och transport. Det finns även väldigt lite data på ett livsmedels hela resa för att kunna göra en korrekt bedömning av olika värdekedjors påverkan.
I framtiden behöver vi kanske inte ha certifikat eller märkningar utan kommer i stället att använda oss av digital informationslagring som blockchain för att följa upp viktiga hållbarhetsparametrar. Vi måste ta tillvara på den nya tekniken som finns för att hjälpa oss att göra bra val. För om vi ska vara riktigt ärliga så har ingen av oss i dag full koll på vad som är hållbart på riktigt. Vi kan bara hoppas på att vi gör rätt val.
Linda Bjarle
Livsmedelscontroller, Helsingborgs stad
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer