Tidningen Miljö & Utveckling hade i början av december en artikel om ett par dalkarlar som byggde en egen solcellstraktor genom att använda en befintlig gammal traktor.
Hela artikeln visar för mig att det går att vara innovativ, nytänkande och faktiskt få fram lösningar om man bara vill. Dessutom kunde de använda något befintligt och förlänga livslängden på den. Även om det inte framgår av artikeln så antar jag att det har sparats mycket i utsläpp genom att bygga om något befintligt i stället för att köpa något nytt.
Ett annat exempel kommer från vad jag och min man bland annat har sysslat med under julledigheten. Vid flytt vill man ju gärna göra om och dekorera och anpassa det nya hemmet. Då vi nyss har flyttat blev det bland annat ett köksskåp och soffbord över. Efter ytterligare lite funderande på vad vi vill ha i nya boendet inser vi att vi behöver ett mindre skåp i köket och ett avlastningsbord i sovrummet.
Så med lite kreativa idéer, tankar och mer tänkande så bestämmer vi oss för att såga isär soffbordet för att just skapa det där avlastningsbordet. Och köksskåpet minskas också i djupet och blir det nya mindre skåpet i köket som dessutom då automatiskt matchar köksluckorna.
Nu har vi ju självklart inte räknat på arbetstiden. Den ekonomiska besparingen gjorde vi genom att inte köpa nytt för det nya behovet eller på den utsläppsbesparing som vi har gjort genom att återanvända befintliga möbler och göra om dem till något ”nytt”. Men tänk om vi kunde ta dessa tankar och idéer och anpassa dem till hur vi använder befintliga saker i offentlig sektor.
En tanke som är värd att lägga lite tid på är om vi verkligen behöver tillfredsställa vårt behov av olika varor genom att köpa nya varor. Går det i stället att köpa mer renoverings- och lagningstjänster? Antingen om våra ”vanliga” leverantörer kan erbjuda det eller om vi behöver köpa det som en separat tjänst. Eller att vi när vi köper något nytt tar med oss tanken att det ska gå att anpassa och lätt göra om i framtiden när vi justerar vårt behov.
Det jag tror skulle behövas är lite mer nytänkande, tid och möjlighet att vara lite mer kreativ och utnyttja hantverket för att göra bra affärer. Det vill säga att upphandlaren är med lite mer i behovsanalysen och inte bara accepterar det som beställaren säger att den behöver. Att upphandlaren vågar ifrågasätta behovet och projektleder mot organisationens, och samhällets, gemensamma målsättningar.
Skulle vi dessutom köpa mera tjänster så ska vi då också passa på och se hur vi kan gynna den sociala hållbarheten också. Tänkt om vi kunde ha dagliga verksamheter eller upphandla sociala företag som kan renovera, uppgradera eller framför allt bygga om befintliga saker vi har stående överallt. Om inte annat så kommer det offentligas behov av mer tjänster innebära andra arbetsuppgifter och troligtvis fler arbetstillfällen.
Sen växer det ju även upp många nystartade företag som kan leverera både produkter och tjänster för ett annat sätta att konsumera. Jag tänker bland annat på företag som specialiserar sig på att bygga om möbler, laga kläder, sälja leksaker av återvunnet material utan att för den delen kompromissa på kraven på det giftfria.
Men hur hittar vi dessa företag, för det är ju inte de företagen offentlig sektor brukar köpa av. Om det är någon som har ett bra tips på hur vi hittar dessa ”nya” företag så får du gärna dela med dig. Men även här kommer ju hantverket för den bästa affären in och att verkligen identifiera vad det är vi behöver för offentlig sektor. Inte bara köpa det som vi alltid gjort på det sättet som vi alltid har gjort.
Så vem är det som ifrågasätter vad det är vi egentligen behöver köpa och därmed upphandla. Här tror jag att upphandlaren behöver kliva in och ta ett större ansvar att våga ifrågasätta. Men samtidigt måste ju även verksamheten vara med och beskriva sitt behov.
Om vi nu ska lyfta detta till ett större perspektiv, dock på ett mycket förenklat sätt, så finns det ju kanske möjligheter att fler upphandlingar av tjänster kan påverka Sveriges ekonomi och den lågkonjunktur vi går in i, genom att vi ställer om våra köp till att gynna inte bara miljön och de konsumtionsbaserade utsläppen utan även Sveriges ekonomi och förhoppningsvis mildra arbetslösheten.
Sen ska vi inte alltid laga, göra om och renovera om det riskerar att bli kostnadsdrivande eller försämra kvalitén. Men var gränsen går för kostnadseffektivitet är med största sannolikhet väldigt olika utifrån befintligt skick, vad det är som behöver lagas och vad det kostar att renovera. Men hur vet vi var gränsen går om vi inte undersöker den. För i vissa fall kan vi kanske spara pengar genom att laga och renovera i stället för att automatisk bara köpa nytt?
Så vad är det då som stoppar oss frågan att se möjligheterna och vara kreativa?
Det är säkert olika för olika personer och organisationer, men om vi vågar ifrågasätta invanda mönster och lyfta de offentliga affärerna från att bara vara en upphandling, så kan vi göra skillnad.
Lena Mårdh
Hållbarhetsstrateg i Huddinge kommun
