System och planer – miljö och kvalitet

Såväl AB 04 som ABT 06 uppställer som ett grundläggande krav att entreprenören ska, detta förstås om inget annat avtalas, ta fram specifika miljö- och kvalitetsplaner för den aktuella entreprenaden.

Standardavtalen är däremot helt tysta vad det gäller krav på att entreprenören ska ha övergripande system för miljöledning och kvalitet, det vill säga sådana som tillämpas generellt av entreprenören.

Krav på dessa övergripande system arbetas dock ofta in i förfrågningsunderlagets entreprenadföreskrifter, koderna AFC/D.221 och AFC/D.222 enligt AMA AF 12. Kravställningen anger då att entreprenören ska ha tredjepartscertifierade system eller system som är uppbyggda enligt dessa, eller motsvarar dessa, men som inte behöver vara tredjepartscertifierade.

När kraven är angivna i entreprenadföreskrifterna, och alltså inte prövas i anbudsskedet, uppkommer oftast inte några problem vid genomförande av entreprenaderna.

Mycket vanligt förekommande är ändå att krav på övergripande miljölednings- och kvalitetssystem uppställs som kvalificeringskrav i AFB.52 vid upprättande av förfrågningsunderlag enligt AMA AF 12.

En parentes här är den i ”nya” LOU (SFS 2016:1145) införda möjligheten, i vart fall över tröskelvärdena, att uppställa krav på tredjepartscertifierade system i detta avseende (se 15 kap 14-16 §§ om miljölednings- och kvalitetssäkringsstandarder).

Denna möjlighet förelåg inte i ”gamla” LOU och det finns en rikhaltig rättspraxis kring vad anbudsgivarna gav in till bevisning av att man hade ett eget miljölednings- och kvalitetssystem som var ”likvärdigt” eller ”motsvarande” till exempel ISO 9001 eller ISO 14001.

Domstolarna har närmast konsekvent i dessa fall konstaterat att det inte kan uppställas några högre krav på den till anbudet fogade redovisningen av de egna systemen.

Se i detta avseende till exempel det inte fullt så ålderstigna målet 1032-20 från Kammarrätten i Jönköping där de upphandlande myndigheterna uppställt vissa krav på vad de egenhändigt framtagna systemen minst skulle innefatta och innehålla, till exempel krav på rutiner för egenkontroller och rutiner för att minimera transporter i uppdraget.

I detta mål kunde, enligt både förvaltningsrätten och kammarrätten, dock inte utläsas att det krävdes en utförlig beskrivning för att kraven skulle vara uppfyllda utan det fick, med hänsyn till de allmänna formuleringarna, anses vara tillräckligt med en faktiskt uppgift i det som redovisats om det som särskilt efterfrågats.

I de allra flesta fall blir, mot bakgrund av denna praxis, upphandlande myndigheter och enheter tvungna att acceptera relativt torftiga egna system.

Men, om det av det redovisade egna systemet till exempel inte framgår vem som är ansvarig för systemet – och detta kravställts – ja, då infaller den svart-vita prövningen om skall-krav på anbudets form och innehåll enligt HFD 2016 ref 37 och anbudsgivaren ska diskvalificeras.

Kammarrätten i Jönköping gjorde dock en intressant bedömning i målet 2359-20 som gällde den inlämnade dokumentationen som skulle styrka att anbudsgivaren hade kvalitets- och miljöledningssystem som var likvärdiga med vad som krävs enligt standarderna ISO 9001 och 14001.

Anbudsgivaren hade, i stället för en redovisning av de system som övergripande tillämpades i dess verksamhet, ingett planer för miljö och kvalitet, som domstolarna fann var objektspecifika och inte övergripande.

Anbudsgivaren skulle därmed rätteligen ha förkastats/diskvalificerats.

Avgörandet visar på vikten av att dels vara noggrann i hur man formulerar kraven avseende system för miljöledning och kvaliteten och vilka uppgifter/moment som ska återfinnas i ett egenhändigt upprättat system, dels att vara uppmärksam på om det som ingetts faktiskt inte är objektspecifika planer för den aktuella upphandlingen i stället för en redovisning av de övergripande systemen.

Vi har säkert inte sett det sista avgörandet från domstolarna i dessa frågor.