Proportionalitetsprincipen begränsar för språkkravets räckvidd

Bakgrund

En region genomförde en upphandling av telefonparkering- och felanmälansystem för sin parkeringsverksamhet. I upphandlingsdokumentet framgick att upphandlingen och genomförande skulle ske på svenska. Leverantören som vann upphandlingen hade bifogat en reklambroschyr som var avfattad på engelska. Leverantören som rangordnats tvåa begärde överprövning och yrkade bland annat att upphandlingen skulle rättas med ny anbudsutvärdering där den vinnande leverantörens anbud inte skulle beaktas eftersom den vinnande leverantören inte uppfyllt språkkravet när broschyren getts in med anbudet.

Den vinnande leverantören ansåg att språkkravet avsåg kommunikationen under upphandlingsprocessen såsom anbudspresentationer, frågor och svar samt kommunikation under avtalstiden och inte anbudets innehåll i sig. Under alla omständigheter anförde den vinnande leverantören att det vore oproportionerligt att förkasta anbudet på grund av en handling som varken var efterfrågad eller relevant för upphandlingsföremålet. 

Regionen anförde att språkkravet innebar att anbudet skulle vara avfattat på svenska samt att dialogen under avtalstiden skulle ske på svenska. Regionen anförde dock att den engelska broschyren utgjorde marknadsföringsmaterial utan relevans för kravuppfyllnad eller utvärdering, och att handlingar som inte hanteras vid kvalificering och utvärdering inte borde belasta leverantören.

Förvaltningsrätten

Förvaltningsrätten konstaterade inledningsvis att det i upphandlingsdokumentet under rubriken ”Anbudets form, innehåll samt avlämnande” framgått att ”Språk under upphandling och genomförande är svenska”. Det fanns då enligt domstolen ett krav att språket under upphandlingen och genomförande skulle vara på svenska där kravet syftade till att möjliggöra en korrekt utvärdering av anbuden. Ett avsteg från detta skulle då vara i strid med likabehandlingsprincipen. Det spelade enligt domstolen inte någon roll om regionen efterfrågat en specifik handling eller om denna hade lämnats på eget bevåg, varför samtliga handlingar som bifogats anbudet skulle omfattas av språkkravet.

Förvaltningsrätten gick vidare till frågan om det hade varit förenligt med proportionalitetsprincipen att förkasta leverantörens anbud. Om broschyren inte ansågs relevant för upphandlingen och därmed varit av oväsentlig betydelse för bedömningen av anbudet hade det varit oförenligt med proportionalitetsprincipen att förkasta leverantörens anbud. Domstolen ansåg inte att broschyren saknat relevans för upphandlingen då denna innehöll information som direkt relaterade till ett i kravuppfyllnaden nämnt referensuppdrag. Det hade då inte varit oproportionerligt att förkasta leverantörens anbud då denne enligt domstolen inte uppfyllt språkkravet avseende handlingar relevanta för upphandlingsföremålet. 

Den klagande leverantörens yrkande medgavs och upphandlingen skulle rättas så att den vinnande leverantörens anbud inte fick beaktas.

Kammarrätten

Den vinnande leverantören överklagade. Leverantören ansåg att förvaltningsrätten felaktigt tolkat in ett obligatoriskt språkkrav som inte framgått av upphandlingsdokumenten varför den klagande leverantörens ansökan skulle avslås.

Kammarrätten ansåg liksom förvaltningsrätten att det fanns ett språkkrav i upphandlingen varför all relevant information en anbudsgivare lämnar måste vara avfattad på svenska. Frågan blev därmed om broschyren skulle anses relevant för upphandlingen. Domstolen ansåg att broschyren inte getts in i syfte att uppfylla något obligatoriskt krav och inte heller innehållet skulle anses vara av relevans för utvärderingen av anbudet varför broschyren skulle bedömas vara oväsentlig för densamma. Att utesluta leverantören då broschyren inte uppfyllde språkkravet var därmed en oproportionerlig åtgärd.

Då den klagande leverantören anfört flera invändningar vilka inte prövades i första instans visades målet åter till förvaltningsrätten för fortsatt handläggning.

Analys

Det kan inledningsvis noteras att domstolarna kortfattat konstaterade att kravet på att ”språk under upphandling och genomförande är svenska” gällde anbudet trots att ordalydelsen lika gärna kan läsas som en processuell ordningsregel för kommunikationen under förfarandet och avtalstiden. Slutsatsen grundades på kravets placering under rubriken ”Anbudets form, innehåll samt avlämnande”, varefter domstolarna gick vidare till proportionalitetsbedömningen.

Kammarrättens dom klargör att proportionalitetsprincipen begränsar räckvidden av ett språkkrav: kravet träffar relevant information som lämnas i upphandlingen – inte handlingar utan betydelse för kravuppfyllnad eller utvärdering. En reklambroschyr som bifogats på eget initiativ och som saknar relevans för utvärderingen är oväsentlig i upphandlingsrättslig mening, och uteslutning på den grunden är oproportionerlig. 

Förvaltningsrättens slutsats vilade på ett motsatt resonemang. Broschyren ansågs relevant eftersom den berörde ett bolag som nämnts i kravuppfyllnaden avseende referensuppdrag – med följden att en separat invändning om referensuppdrag i praktiken användes för att diskvalificera anbudet redan på språkkravsgrunden. Kammarrätten godtar inte det resonemanget, och referensuppdragsfrågan kvarstår för prövning i förvaltningsrätten.

Det ska dock noteras att domen är splittrad 2–1, med kammarrättens lagman som skiljaktig. Den skiljaktiga linjen – att man inte i efterhand kan kalla ett bifogat dokument för överskottsinformation – är inte orimlig och illustrerar att bedömningen av vad som är ”oväsentligt” kan falla åt olika håll. Rättsläget är således inte fullt ut klarlagt.

Det praktiska budskapet är tvådelat. Upphandlande myndigheter bör formulera språkkrav med större precision och tydligt ange vad kravet avser. För anbudsgivare ger domen ett visst skydd, men det klokaste är ändå att inte bifoga icke-efterfrågat material över huvud taget, och särskilt inte material på annat språk än i enlighet med ett krav på språk. 

Mål: Kammarrätten i Göteborg mål nr 1570-26 den 13 maj 2026.