Låga krav öppnar för nyskapande prisförklaringar 

Bakgrund

Västra Götalandsregionen genomförde en upphandling av lustgasmixer, där Linde Gas AB tilldelades kontraktet. En konkurrent, Aspira Medical AB, ansökte om överprövning och yrkade att upphandlingen skulle rättas genom att Lindes anbud förkastades vid en ny utvärdering, eftersom det var onormalt lågt.

Aspira anförde att anbudet avvek markant från såväl övriga anbud som marknadspriser och Lindes egna priser i jämförbara upphandlingar. Regionen hade identifierat anbudet som potentiellt onormalt lågt och begärt en förklaring från Linde, vilken bedömdes som godtagbar. Regionen fann därmed inte skäl att ifrågasätta anbudets seriositet, Lindes leveransvilja eller leveransförmåga.

Förvaltningsrätten framhöll i sin dom att det åligger anbudsgivaren att styrka sitt låga pris, och att beviskraven ska stå i proportion till avvikelsens storlek. Domstolen ställde relativt höga krav på förklaringen och fann att Lindes uppgifter om volymfördelar och avsaknad av krav på slangar inte var tillräckliga. Förvaltningsrätten underkände också förklaringen beträffande priset på förebyggande underhåll. Enligt förvaltningsrätten fanns sådana brister i förklaringarna som innebar att anbudet borde ha förkastats. Förvaltningsrätten biföll därför ansökan om överprövning och beslutade att upphandlingen inte fick avslutas förrän rättelse gjorts genom en ny anbudsutvärdering.

Regionen överklagade till kammarrätten och anförde bland annat att det inte var priset på själva lustgasmixern som var anmärkningsvärt lågt, utan att det var kostnaden för förebyggande underhåll som Linde behövde förklara. Regionen framhöll att lagen om offentlig upphandling, LOU, inte närmare reglerar vilken omfattning en förklaring ska ha, utan att det avgörande är om förklaringen är tillfredsställande. Vidare anfördes att ändrade servicerutiner innebar att mer omfattande service inte längre behövdes, utan att underhållet kunde begränsas till återkommande funktionskontroller som kunde utföras av Regionens egen personal.

Kammarrätten uttalade i domskälen att 16 kap. 7 § LOU ger den upphandlande myndigheten ett betydande utrymme att avgöra både när ett anbud är onormalt lågt och om en förklaring är tillräcklig. Bedömningen ska göras i det enskilda fallet.

Domstolen prövade därefter två frågor. Beträffande förklaringens tillräcklighet fann kammarrätten, med beaktande av den tekniska bulletin som åberopades först i kammarrätten, att Regionen visat att Linde lämnat en godtagbar förklaring till sitt låga pris. Förvaltningsrätten hade därmed saknat fog för att underkänna anbudet på denna grund.

I fråga om kostnaderna för förebyggande underhåll konstaterade kammarrätten att Lindes anbud inte omfattade några materialkostnader, eftersom inga reservdelar behövde bytas, utan endast arbetskostnader. Mot bakgrund av Regionens uppgifter om att lustgasmixern är digital och inte kräver komponentutbyte ansåg kammarrätten att det förebyggande underhållet kunde begränsas till den redovisade arbetskostnaden för en tioårsperiod. Linde ansågs därmed ha inkluderat samtliga kostnader för förebyggande underhåll i sitt anbud.

Analys

Efterfrågan på effektivare verktyg mot osunda anbud återkommer som ett mantra i upphandlings-världen. Möjligheten att förkasta onormalt låga anbud är ett sådant verktyg – liksom att ställa skarpa krav på leverantörernas förklaringar och värna prisnivåer som bär konkurrensen över tid. Frågan är både högaktuell och i viss mån existentiell. I vissa branscher är marginalerna redan uttömda, delvis som en följd av aggressiv priskonkurrens. Samtidigt är just priset en av upphandlingsrättens grundbultar. Paradoxen är uppenbar – och svårnavigerad för såväl domstolar som upphandlande myndigheter (och inte minst leverantörer).

Förvaltningsrättens dom intar en tydligt mer restriktiv hållning. Kraven på leverantörens förklaring är tämligen höga, både vad gäller struktur och substans: delmoment ska brytas ned, motiveras och underbyggas. Det är, enligt min mening, en rimlig ansats – särskilt när det gäller att förstå prissättning på delpostnivå. Mot den bakgrunden framstår det som något otillfredsställande att domen nu undanröjs. Mycket talar för att en avgörande faktor varit den tekniska bulletin som åberopades först i kammarrätten.

Det för in oss på en mer processuell fråga: lämpligheten i att först i andra instans åberopa handlingar som synes få avgörande betydelse. Varför denna bulletin inte presenterades redan i förvaltningsrätten är oklart. Var den en del av anbudet eller av den ursprungliga förklaringen – eller tillkom den först senare som en komplettering? Kan den i så fall ens läggas till grund för beslutet om att förklaringen från Linde var godtagbar (när är relevant tidpunkt för den bedömningen, menar kammarrätten?). För en extern betraktare lämnas frågetecken. Upplägget riskerar inte bara att driva upp processkostnader, utan också att urholka värdet av en prövning i två instanser, när centrala bevismedel till stöd för omständigheter i praktiken prövas först i den senare.

Oavsett den processuella hanteringen hade det varit önskvärt med tydligare vägledning från kammarrätten om vilka krav som faktiskt kan ställas på ett anbudspris och dess förklaring. Som domskälen nu kan läsas närmar sig ribban en nivå där det – krasst uttryckt – tycks räcka att svara, snarare än att övertyga. Det ligger inte långt från den något raljanta hållning som ibland hörs från leverantörshåll: att gamla standardmallar för förklaringar “duger”, och att någon djupare prövning av innehållet ändå inte sker. Regelverket omnämndes nyligen av en leverantör som en papperstiger. 

Särskilt intressant är resonemanget kring förebyggande underhåll. Förklaringen bygger i huvudsak på att service inte behöver utföras av leverantören, utan kan ombesörjas av beställarens egen personal – och att kostnaden därmed inte behöver prissättas.

Kreativt? Absolut. Nydanande? Möjligen. Rimligt? Det beror på.

Jag har inte haft tillgång till avtalen och reserverar mig därmed för vad som faktiskt reglerats. Kanske finns det stöd i upphandlingsdokumenten för en sådan ordning. I avsaknad av sådan information utgår jag dock från ett mer traditionellt upplägg, där underhåll och service av leverantörens utrustning också utförs av leverantören eller av denne anlitad part. Att istället implicit vältra över kostnaderna på beställaren för att pressa anbudspriset väcker frågor. Vem bär ansvaret om något fallerar? Och borde inte värdet av beställarens egna insatser i så fall ha beaktats i utvärderingen? Är en sådan ordning förenlig med avtalen? 

Sammantaget lämnar domen en viss eftersmak. När prövningen i mål om onormalt låga anbud i praktiken tycks kretsa mer kring hur förklaringen är formulerad – och mindre kring prisets faktiska innehåll och konsekvenser – finns en risk att fokus förskjuts. Från substans till form.

Det återstår att se vilka följdverkningar detta får. Kanske öppnar domen för fler kreativa upplägg där kostnader flyttas utanför anbudspriset och in i beställarens egen regi. Himlen är gränsen – eller vad tror ni läsare?

TEXT: Sara Fogelberg, advokat MundeAhlberg

Mål: Kammarrätten i Göteborgs dom i mål nr 5646–25, meddelad den 1 juni 2026