Fortfarande hörs argumentet att lagen om offentlig upphandling, LOU, är ett problem. Fick man bara använda andra metoder än LOU skulle upphandlingarna bli bättre. Det är nästan alltid de som säljer till offentlig sektor som ser LOU som problemet. Det senaste exemplet hittade jag i en intressant artikel på just den här sajten.
Det är en vårdgivare som efterlyser andra modeller att upphandla vård och omsorg på än LOU. Det exemplifieras med sju egenskaper som borde premieras och där LOU uppenbarligen anses sätta käppar i hjulet för det.
Rakt av kan åtminstone sex av de sju egenskaperna lyftas in som kriterier i vilket relevant förfrågningsunderlag som helst, utan att det på något sätt skulle bryta mot LOU. Det är faktorer som organisationens kvalitetsmognad, innovation och förmåga att tillmötesgå enskilda vårdtagares behov. Vårdgivaren vill också ha längre avtalstider än 4 + 2 år och att referenser från andra boenden ska vägas in. LOU är inget hinder för något av dessa önskemål.
Det sjunde önskemålet är kanske lite mer problematiskt. Här vill vårdgivaren i artikeln att ett uppdrag som utförts väl under flera års tid ska värderas i kommande upphandling. Ok, här är nog LOU ett hinder. Som tur är, skulle jag vilja tillägga. Är det någon vits med att konkurrensutsätta om den nuvarande leverantören samtidigt ska ha gräddfil till framtida kontrakt? Däremot går det ju förstås utmärkt för leverantören att ha det nuvarande uppdraget som en referens i den kommande upphandlingen.
LOU är inte problemet.
Christina Nilsson
Skulle vilja säga att det som är problemet är att om vi upphandlare inte kan definiera exakt vad som krävs för att uppnå en viss poängnivå anklagar anbudsgivarna oss för att inte vara transparenta och så får vi en överprövning på halsen. Exakta definitioner för den här typen av kriterier är inte så lätta att åstadkomma. Det är praxis i domstolarna som är problemet, inte LOU.
Ulf Sjölin
Håller med Bosse om att det ganska sällan är LOU-procedurerna som spökar, men Christina är något på spåren med domstolarna/praxis också…
Om nu alla branscher, leverantörer och upphandlare tycker att vi borde tona ner prisfokuseringen och ”satsa på kvalitet” – hur kan det komma sig att så många anbudsgivare efter tilldelningsbeslutet ifrågasätter allt som inte är rena prisskillnader?
Jo, för att det lönar sig att ”spela dum” inför domstolarna – som verkar se upphandlingsmålen som vanlig förvaltningsprocess (där alla som uppfyller villkoren, ska få samma beslut). Därigenom hamnar vi i ett evigt processande kring ”tillräckligt tydliga utvärderingsmodeller”. Men om du i förväg anger en exakt poängtabell, lär de flesta läskunniga anbudsgivare svara på samma sätt… och så blir det priset som avgör igen!
Vore därför kul om någon som håller på med de senaste årens buzzword ”innovationsupphandling” kunde förklara hur en tillräckligt tydlig utvärderingsmodell ser ut där? Genom diverse nya upphandlingsformer och käcka broschyrer uppmuntras vi ju att upphandla nya innovationer – men tills ny praxis finns, verkar det ju som att vi ändå måste ange en detaljerad bedömningstabell för dessa nya lösningar.
Innan man kör flera kampanjer/broschyrer, vore det väl bra med ett svar på det ganska centrala praktiska problemet?