Flera upphandlande myndigheter upphandlade städmaterial gemensamt och antog ett anbud från leverantör A. Leverantör B, vars anbud hade förkastats, ansökte om överprövning och yrkade att utvärderingen skulle göras om med beaktande av B:s anbud. I andra hand yrkade B att upphandlingen skulle göras om. B ansåg det var fel av den upphandlande myndigheten att förkasta B:s anbud då de kryssat att de uppfyllt alla obligatoriska krav och att den upphandlande myndigheten i vart fall borde ha begärt förtydligande när det gällde den påstådda bristen. B anförde också att A, den vinnande leverantören, till sitt anbud bifogat en specialutformad prislista, vilket stred mot villkoren i förfrågningsunderlaget. Myndigheterna bestred ansökan och förvaltningsrätten avslog ansökan med hänvisning till att B inte lidit skada.
B överklagade domen till kammarrätten, som inledde sin prövning med att avgöra i vilken instans som bedömningen av påstådda brister i A:s anbud skulle ske. I upphandlingen hade bara två anbud lämnats varpå upphandlingen skulle behövt göras om för det fall även A:s anbud skulle förkastas. Enligt kammarrätten krävdes i ett sådant läge inte någon sakidentitet gällande bristerna i respektive anbud (EU-domstolens dom den 11 maj 2017 i mål C-131/16). Kammarrätten prövade därmed de påstådda bristerna i A:s anbud som första instans och kom fram till att A:s anbud var korrekt på så vis att det uppfyllde alla obligatoriska krav. Rätten bedömde att prislistan inte tagits fram specifikt för den aktuella upphandlingen utan att det vinnande anbudet uppfyllde kraven i förfrågningsunderlaget på officiell bruttoprislista. Överklagandet avslogs.