Leverantörsbyte vid ramavtalsförlängning var en otillåten direktupphandling, avtalet ogiltigförklarades

En upphandlande myndighet upphandlade ett ramavtal för ekologiskt och giftfritt lekmaterial och tilldelade en leverantör (A). Avtalet varade i två år, fram till och med den 31 maj 2016. Ramavtalet kunde förlängas ett år i taget vid två tillfällen på oförändrade villkor. En annan leverantör (B) ansökte om överprövning av ramavtalets giltighet med anledning av gjorda förlängningar, och menade att de hade gjorts för sent och därmed var ett separat avtal. Dessutom hade den andra förlängningen ingåtts med en ny leverantör, menade B, då A hade försatts i konkurs, varpå omstrukturering skett och förlängningen gjorts med efterföljande bolaget C. Dessutom hade myndigheten inte undersökt om C uppfyllde alla obligatoriska krav som hade ställts i den ursprungliga upphandlingen, fortsatte B.

Förvaltningsrätten avslog ansökan om överprövning av avtalets giltighet. Rätten fann att frågan om förlängningarna gjorts efter avtalad tidsram var en civilrättslig fråga mellan parterna. Bytet till den nya leverantören var inte en väsentlig förändring och att hade inte genomförts i syfte att kringgå upphandlingsreglerna. Vidare ansågs inte B ha visat att den nya leverantören inte uppfyllde alla obligatoriska krav.

B överklagade till kammarrätten, där även C fick yttra sig. Kammarrätten fann, av förutsebarhets- och rättviseskäl samt med särskilt beaktande av avtalsrättsliga principer, att 2007 års LOU skulle tillämpas i målet. Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning att avtalsförlängningarna var en civilrättslig fråga och att ingen överträdelse av LOU förelåg i den delen.

Kammarrätten påpekade att leverantörsbyte som regel är en väsentlig förändring, men att en klausul som anges i förfrågningsunderlaget, en intern omorganisation eller att ett helägt dotterbolag övertar kontraktet, kan vara tillåten. I det aktuella fallet fanns ingen motsvarande klausul i avtalet, C ägdes inte av A och A svarade inte heller solidariskt med C för dess förpliktelser.

Vidare hade väsentligt fler obligatoriska krav än det som myndigheten hade kontrollerat gällande C ställts i den ursprungliga upphandlingen. Kammarrätten fann att myndigheten hade brutit mot likabehandlingsprincipen och att leverantörsbytet var en väsentlig förändring. Det rörde sig om en otillåten direktupphandling och avtalet förklarades därför ogiltigt.