Regler skärps för brott mot sanktioner

I höstas skrev vi om EU:s sanktionsförordning med anledning av Rysslands invasion av Ukraina. I artikeln redogjorde vi för vad sanktionerna innebär för upphandlande myndigheter och enheter och vad som krävs för att efterleva sanktionerna.

Det har varit ett omfattande arbete för både offentliga och privata aktörer att kartlägga sina leverantörs- och underleverantörsrelationer, vilka länder material importeras från och vem som egentligen äger vilka bolag.

Stora insatser har även gjorts i form av till exempel nationella kartläggningar av ryska investeringar och ekonomiska intressen i Sverige (Totalförsvarets forskningsinstitut) och att ta fram vägledningar för vad sanktionerna innebär (Upphandlingsmyndigheten).

Sanktionsförordningen är dock, enligt EU-kommissionen, inte tillräcklig. EU-kommissionen anser nämligen att det finns för stora skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om hur sanktionerna tolkas, hur hårda straff som ett brott mot sanktionerna kan ge och hur många brott som faktiskt utreds.

Exempelvis kan ett brott mot sanktionerna ge högst fyra års fängelse i Sverige, vilket är lägre än i de flesta av de övriga EU-länderna. I fråga om böter ligger Sverige nästan lägst i hela EU.

”För svensk del skulle
förslaget ge förhållandevis
stora konsekvenser”

För att komma till rätta med skillnaderna mellan de olika medlemsländerna har EU-kommissionen tagit fram ett förslag till lagstiftning som ska skapa större likheter vid överträdelser av EU:s olika sanktioner. På så vis uppvisar EU en enad front mot Ryssland och säkerställer att det är allvarligt att bryta mot sanktionerna, oavsett vilket EU-land man befinner sig i.

Innan förslaget kan antas av EU ska det behandlas och förhandlas under det pågående svenska ordförandeskapet. För svensk del skulle dock förslaget, om det antogs i dess nuvarande lydelse, ge förhållandevis stora konsekvenser:

• Det maximala straffet för brott mot sanktionerna skulle behöva höjas.
• Det skulle bli möjligt att kombinera fängelse och böter, vilket i dag inte är möjligt i Sverige.
• Försök, anstiftan och medhjälp till brott mot sanktionerna skulle bli kriminaliserat, vilket i dag inte är fallet i Sverige.
• Juridiska personer skulle kunna ställas till svars och straffas genom bland annat bötesstraff eller administrativa avgifter och en indragen rätt till bidrag, stöd, offentlig finansiering och deltagande i offentliga upphandlingar. I Sverige är det i dagsläget mycket ovanligt att juridiska personer överhuvudtaget kan ådömas straff (i så fall sker det genom så kallad företagsbot).

Förslaget innehåller även vissa bestämmelser om vad som ska anses vara försvårande och förmildrande omständigheter när straffet bestäms. Listan med omständigheter som bör betraktas som försvårande omständigheter omfattar ett stort antal situationer och personer. Det anses till exempel försvårande om brottet begås av en offentlig tjänsteman i samband med tjänsteutövning, eller av annan person i samband med utövandet av en offentlig tjänst.

Det framstår som osannolikt att EU-kommissionen har haft just upphandlare eller andra beslutsfattare i upphandlings- och inköpsfrågor i åtanke när förslaget till nya regler togs fram. Den mycket breda benämningen ”offentlig tjänsteman i samband med tjänsteutövning” kan dock, enligt vår mening, inte uppfattas på annat sätt än att redan omständigheten att en person har en offentlig anställning leder till att ett brott mot sanktionerna ska bedömas strängare.

Vi tror dock inte att svenska upphandlare behöver ligga sömnlösa om nätterna med anledning av förslaget. Många organisationer har, som sagt, redan skapat sig god kännedom om sina leverantörer och materialinköp. Många har också infört rutiner för att kontrollera anbudsgivare med mera. I dessa fall blir de skärpta reglerna främst en påminnelse om att arbetet med att efterleva EU:s sanktioner mot Ryssland inte är ett avgränsat projekt, utan ett arbete som måste bedrivas fortlöpande.

Slutligen noterar vi att den svenska regeringens preliminära ståndpunkt är att förslaget är välkommet, eftersom det är viktigt att det upprätthålls en effektivitet i genomförandet av EU:s sanktioner. Men regeringen understryker att det är viktigt att bestämmelserna i förslaget får en ändamålsenlig utformning och att reglerna inte avviker för mycket från andra straffrättsliga regelverk.

Samtidigt har till exempel Polen valt att gå längre än de flesta andra länder i EU, så det finns sannolikt medlemsstater som tycker att förslaget inte är tillräckligt strängt eller omfattande. Det sista ordet är med andra ord fortfarande inte sagt i lagstiftningsprocessen, utan det kommer med all sannolikhet att finnas anledning att återkomma till förslaget längre fram.

Kristian Pedersen
Albin Nyrén
Advokatfirman Kahn Pedersen