Ny dom om ensamrätt i ramavtal

Sammanfattning
Högsta domstolen anser att ett ramavtal kan innebära en ensamrätt för leverantören. Om myndigheten köper tjänster som omfattas av ramavtalet av någon annan leverantör kan det innebära ett avtalsbrott.

För att nå den slutsatsen krävs en tolkning av det individuella avtalet i avsaknad av uttryckliga bestämmelser som reglerar ensamrätt. Högsta domstolen visar även att domstolar kan göra den tolkningen i ljuset av vad domstolen anser vara en förnuftig och rimlig reglering. Till exempel långtgående förpliktelser för leverantören kan vara en av många omständigheter som talar för att ett ramavtal ska ge leverantören en sådan ensamrätt.  

Fakta i målet
Nordens Välfärdcenter hade genomfört en upphandling av tjänster inom områdena information, varumärke och integrerad kommunikation enligt LOU. En konsult tilldelades kontraktet och parterna ingick sedan ett ramavtal för en fyraårsperiod.

Ramavtalet med bilagor föreskrev bland annat att avtal endast skulle ingås med en leverantör och leverantören hade åtagit sig att kunna leverera enligt ramavtalet. Parterna hade vidare rätt att säga upp avtalet med tolv månaders uppsägningstid.

Konsulten väckte senare talan och begärde skadestånd av Nordens Välfärdcenter, på grund av att Nordens Välfärdscenter enligt konsulten hade köpt in tjänster som omfattades av ramavtalet av andra aktörer i strid med ramavtalet. Ramavtalet föreskrev dock inte någon uttrycklig ensamrätt för konsulten. Nordens Välfärdscenter invände att ramavtalet inte gav konsulten någon ensamrätt till tjänster som omfattades av avtalet.

Tingsrätten ansåg att ramavtalet gav konsulten ensamrätt. Detta då tingsrätten ansåg att offentliga myndigheter genom ramavtal efter offentliga upphandlingar som utgångspunkt förbinder sig att anskaffa tjänsterna med tillämpning av ramavtalet.

Vidare ansåg tingsrätten att en avsaknad av ensamrätt vore en orimlig reglering med hänsyn tagen till de långtgående förpliktelser som konsulten åtagit sig. Hovrätten ansåg däremot att ramavtalet inte gav konsulten ensamrätt, främst på grund av att det saknades någon uttrycklig bestämmelse om ensamrätt i ramavtalet för konsulten, och att de långtgående förpliktelser som konsulten åtagit sig var naturliga för en upphandlande myndighet att ställa.

Högsta domstolens bedömning
Konsulten överklagade till Högsta domstolen. Högsta domstolen konstaterade att en tolkning och utfyllnad av ramavtal ska utgå från en helhetsbedömning av avtalet och dess syfte och att man ska beakta avtalets upphandlingsrättsliga sammanhang. Tolkningen bör enligt Högsta domstolen harmonisera med avtalet och ska utgå från att avtal ska ”fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen”.

Högsta domstolen ansåg att konsultens långtgående förpliktelser talade för ensamrätt. Konsulten hade bland annat åtagit sig att ge offert på alla uppdrag som beställaren avropar, hålla sin leveranskapacitet intakt under hela avtalsperioden samt tillförsäkra beställaren en stabil och långsiktig relation vad gäller priser och leveranser.

Om ett sådant avtal inte ger en ensamrätt skulle avtalet enligt Högsta domstolen egentligen inte ge konsulten några självständiga rättigheter. Beställaren skulle kunna vända sig till andra leverantörer, men ändå tvinga konsulten att åta sig kostnader för beredskap.

Vidare menade Högsta domstolen att rätten att säga upp avtalet med tolv månaders varsel inte skulle fylla någon funktion för beställaren om beställaren ändå inte var skyldig att avropa tjänster enligt ramavtalet. Utöver detta föreskrev de administrativa föreskrifterna att avtal endast skulle ingås med en leverantör och att skulle kunna leverera allt som efterfrågas.

Med hänsyn till detta – och utgångspunkten att ramavtalet ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen – ansåg Högsta domstolen att ramavtalet gav konsulten ensamrätt.

Tre av justitieråden var dock skiljaktiga. Två av dem ansåg att avtalet inte gav någon ensamrätt, främst med hänsyn till att ett så centralt villkor som ensamrätt normalt bör anges uttryckligen i avtalet och att det ter sig långtgående att läsa in en underförstådd ensamrätt i avtalet för att balansera konsultens åtaganden. Den tredje av de skiljaktiga ansåg att ramavtalet gav ensamrätt, men på andra skäl än de som majoriteten angett.

Analys
Domstolar har avgjort flera tvister om ensamrätt i ramavtal de senaste åren. Flera hovrättsavgöranden understryker att en helhetsbedömning ska göras vid tolkning av offentligt upphandlade ramavtal, men hovrätternas bedömningar har skiljt sig åt väsentligt. I vissa fall har bedömningarna talat för att ramavtal som utgångspunkt ger ensamrätt och i andra fall att de som utgångspunkt inte ger ensamrätt. Vissa avgöranden har således med styrka talat för att ramavtal ofta ger ensamrätt, medan andra avgöranden talat för avsaknad av ensamrätt.

Högsta domstolen har nu understrukit att det fortfarande ska göras en helhetsbedömning av det individuella avtalet. Vid den bedömningen fäster Högsta domstolen stor vikt vid utgångspunkten att avtal ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen.

Den styrka som Högsta domstolen tillmäter avtalets ”rimliga reglering och förnuftiga funktion” medför dock att det fortfarande är svårt att på förhand avgöra om ett avtal ger ensamrätt eller inte. Detta då det ofta finns goda argument för och emot att en ensamrätt är både rimlig och förnuftig.

Detta bekräftas av att underinstanserna, och även de skiljaktiga justitieråden, har gjort andra bedömningar än majoriteten av Högsta domstolen, trots att alla har bedömt samma avtal. Det är därför fortfarande inte möjligt att på ett principiellt plan uttala sig om ramavtal ger ensamrätt eller inte, utan man får i stället analysera det individuella avtalet ifråga. För upphandlande myndigheter visar även domen att alltför ensidiga avtal till myndighetens fördel kan leda till att ramavtalet bedöms vara exklusivt för leverantören.

Domstol och målnummer
Högsta domstolens dom den 30 juli 2021 i mål T 4071-20.

Juristpanelen