Talan väcktes i belgisk domstol om ogiltigförklaring av de bestämmelser i lagen om offentlig upphandling genom vilka vissa juridiska tjänster samt vissa skiljemanna- och förlikningstjänster uteslutits från lagens tillämpningsområde. Klagandena hävdade att bestämmelserna leder till en skillnad i behandling som inte kan accepteras.
Domstolen ställde en fråga till EU-domstolen för att få klarhet i om artikel 10 c samt d i, d ii, och d v i direktiv 2014/24 är giltiga i förhållande till principerna om likabehandling och subsidiaritet samt artiklarna 49 och 56 FEUF.
Subsidiaritetsprincipen innebär att unionen, förutom på områden där man har exklusiv behörighet, endast ska vidta åtgärder när dessa är mer effektiva än de åtgärder som kan vidtas på nationell, regional eller lokal nivå.
EU-domstolen konstaterade att unionslagstiftaren har uteslutit de tjänster som avses i artikel 10 c samt d i, d ii och d v i direktiv 2014/24 från direktivets tillämpningsområde och att det är nationella lagstiftare som avgör huruvida tjänsterna ska omfattas av reglerna för offentlig upphandling. Bestämmelserna kan därför inte ha antagits i strid med subsidiaritetsprincipen.
EU-domstolen konstaterade att uteslutandet av tjänsterna inte undergräver de friheter som garanteras genom fördragen.
EU-domstolen prövade giltigheten av artikel 10 c samt d i, d ii och d v i direktiv 2014/24 i förhållande till principen om likabehandling.
EU-domstolen uttalade att skiljemän och förlikningsmän alltid ska godtas av alla parter i tvisten och utses genom en gemensam överenskommelse, varför en upphandlande myndighet inte utan den andra partens samtycke kan utse den som har vunnit upphandlingen.
Skiljemanna- och förlikningstjänster är därför inte jämförbara med andra tjänster som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/24.
Vad gäller sådana tjänster som avses i artikel 10 d i och d ii i direktiv 2014/24 som advokater står för uttalade EU-domstolen att en sådan nära relation mellan advokaten och dennes klient gör det svårt att objektivt beskriva den förväntade kvaliteten på de tjänster som ska tillhandahållas. Relationen kännetecknas av klientens fria val av ombud och förtroende. Tjänsterna har sådana objektiva särdrag att de inte är jämförbara med andra tjänster som omfattas av direktivet.
EU-domstolen konstaterade att unionslagstiftaren även i detta fall, utan att åsidosätta likabehandlingsprincipen, kunde utesluta tjänsterna från direktivets tillämpningsområde.
Vad gäller juridiska tjänster som rör verksamhet som omfattar myndighetsutövning och som avses i artikel 10 d v i direktiv 2014/24 uttalade EU-domstolen att de innebär ett direkt eller indirekt deltagande i myndighetsutövning och i funktioner som syftar till att skydda statens eller andra offentliga organs allmänna intressen.
Således är de inte jämförbara med andra tjänster som omfattas av direktivet och utifrån den objektiva skillnaden kunde unionslagstiftaren utesluta tjänsterna från direktivets tillämpningsområde.
Frågan besvarades således jakandes.
Dom: 2019-06-06, mål nr C-264/18