EU-domstolen slår bland annat fast att direkt effekt gäller för viss artikel men bara mot offentligt styrda organ eller sådana som utför allmännyttig tjänst

Begäran om förhandsavgörande avser frågan om huruvida artikel 48.2 a ii andra strecksatsen i direktivet 2004/18/EG kan tolkas så, att den, utan att vara införlivad med nationell rätt, kan ge enskilda rättigheter som de kan åberopa gentemot upphandlande enheter inom ramen för tvister som prövas av nationella domstolar. Begäran avser också frågorna om nämnda artikel utgör hinder för att 1) tillämpa bestämmelser som fastställts av en upphandlande myndighet och som inte gör det möjligt för en ekonomisk aktör att bevisa sin tekniska kapacitet genom en ensidig försäkran såvida inte nämnde aktör styrkt att det är omöjligt eller förenat med betydande svårigheter att erhålla ett intyg från en privat köpare, och 2) tillämpa bestämmelser som fastställts av en upphandlande enhet och som, vid äventyr av uteslutning av anbudsgivaren, kräver att en namnunderskrift på ett intyg av en privat köpare ska vara bestyrkt av notarius publicus, advokat eller annat behörigt organ.

Vad gäller den första frågan slår EU-domstolen fast att den ifrågavarande artikeln uppfyller kraven på att framstå som ovillkorlig och tillräckligt precis, vilket krävs för att enskilda ska kunna åberopa ett ännu inte i nationell rätt införlivat direktiv. Domstolen framhåller även att när enskilda rättssubjekt kan stödja sig på ett direktiv vid talan mot staten, kan de göra detta oavsett i vilken egenskap staten agerar. I denna grupp ingår sådana enheter som, ”oavsett sin rättsliga form, i enlighet med en av staten antagen rättsakt har fått i uppdrag att under statens tillsyn utöva offentlig tjänsteverksamhet och som, med anledning därav, har särskilda befogenheter som går utöver de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda”. EU-domstolen besvarar den första frågan jakande, bestämmelsen har direkt effekt, under förutsättning att den enhet gentemot vilken den enskilde åberopar bestämmelsen är sådan som avses ovan.

Med stöd av ovan besvarar EU-domstolen den första frågan jakande under förutsättning att de upphandlande myndigheterna som rättigheterna åberopas gentemot utgör ett offentligt organ eller av ett offentligt organ har anförtrotts att under detta organs kontroll utföra en allmännyttig tjänst och därigenom har särskilda befogenheter som går utöver de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda.

Vad gäller den andra frågan slår EU-domstolen fast att bestämmelser som innebär att en ekonomisk aktör kan lämna en försäkran för att visa sin tekniska kapacitet endast om det visar sig omöjligt att erhålla ett intyg från den privata köparen strider mot unionens allmänna princip om proportionalitet. Bestämmelser som innebär att en ekonomisk aktör kan använda sig av en sådan förklaring om aktören genom objektiva omständigheter, som får prövas från fall till fall, visar att det föreligger allvarliga svårigheter att få ett sådant intyg, exempelvis på grund av att den berörda privata köparen inte vill lämna något intyg, är däremot proportionerliga enligt EU-domstolen. Mot bakgrund av detta svarade EU-domstolen att direktivet inte utgör hinder för en upphandlande enhet att tillämpa sådana bestämmelser som avsågs i det nationella målet.

Vad gäller den tredje frågan konstaterar EU-domstolen att ifrågavarande artikel begränsar upphandlande enheters möjligheter att ställa ytterligare krav som medför en väsentlig förändring av redan föreskrivna bevismedel. EU-domstolen framhåller vidare att ett krav på bestyrkande av tredje part innebär att det skapas ett formkrav som inte leder till att offentliga upphandlingar öppnas för största möjliga konkurrens. Mot bakgrund av detta fastslår EU-domstolen att ifrågavarande artikel ska tolkas så att den utgör ett sådant hinder som avses i den tredje frågan.