Fråga om artikel 12 i EU:s tjänstedirektiv (direktiv 2006/123) ska tolkas så att den utgör hinder för nationell lagstiftning som medger att gällande koncessioner avseende offentligt havs- och sjöområden (tänkta att utnyttjas för turist- och rekreationsverksamhet) automatiskt förlängs.
Artikel 12 i tjänstedirektivet avser tillståndsförfaranden och är inte tillämplig på myndigheters ingående av kontrakt för tillhandahållande av en bestämd tjänst som omfattas av reglerna om offentlig upphandling. Domstolen konstaterade att tjänstekoncessioner kännetecknas av en situation där ”en upphandlande myndighet överför rätten att utnyttja en viss tjänst till en koncessionshavare, som inom ramen för det ingångna avtalet har en viss ekonomisk frihet att bestämma villkoren för hur denna rätt utnyttjas och därmed också i huvudsak står riskerna för detta utnyttjande”. Eftersom de aktuella koncessionerna avser ett tillstånd att bedriva ekonomisk verksamhet i ett offentligt ägt område, och inte tillhandahållande av en av den upphandlande enheten bestämd tjänst, så utgör de inte tjänstekoncessioner.
Domstolen uttalade att artikel 12 ska tolkas på ett sådant sätt, att den utgör ett hinder för nationella regler där koncessioner likt de i det aktuella målet automatiskt förlängs, utan att det sker ett förfarande för urval av potentiella koncessionssökande.
Vidare konstaterade domstolen att offentliga organ som ska tilldela en koncession är skyldiga att iaktta de grundläggande reglerna i EUF-fördraget. Vidare stod den nationella lagstiftningen i strid med etableringsfriheten i artikel 49 FEUF, i den mån dessa koncessioner har ett bestämt gränsöverskridande intresse. Ett sådant förfarande kan innebära en särbehandling till nackdel för företag i andra medlemsstater som kan vara intresserade av dessa koncessioner.