Den finska myndigheten Landsbygdsverket inledde ett anbudsförfarande i syfte att ingå kontrakt om rådgivningstjänster inom ramen för Systemet för jordbruksrådgivning – Råd 2020, vilket inrättades med stöd av vissa EU-regler. Rådgivningen var tänkt att erbjudas jordbrukare som ingått miljöavtal om utbetalning av miljöersättning, vilka skulle kunna vända sig till valfri rådgivare inom systemet som sedan ersattes av Landsbygdsverket. I det första skedet av anbudsförfarandet fattades ett villkorligt tilldelningsbeslut, där samtliga anbudsgivare som uppfyllde minimikraven valdes ut. En rådgivare, som inte blev antagen eftersom hon inte hade kryssat i ”ja” avseende att ramavtalets villkor accepterades, ansökte om att få komplettera sitt anbud.
Landsbygdsverket sa nej och rådgivaren överklagade till finska Marknadsdomstolen och hävdade att anbudsinfordran var ett tillståndsförfarande, och att den därför inte omfattades av begreppet offentligt kontrakt i upphandlingsrättslig bemärkelse. Rådgivaren hävdade att hon därmed borde ha fått komplettera sitt anbud.
Den hänskjutande domstolen ville veta om den finska lagen om offentlig upphandling var tillämplig, med tanke på EU-domstolens slutsats i mål nr C-410/14 Falk Pharma att urvalet av anbud och därmed en vinnande anbudsgivare utgör ett grundläggande kriterium för att det ska anses röra sig om ett ”offentligt kontrakt”. I den nuvarande situationen hade inga tilldelningskriterier uppställts och myndigheten hade varken bedömt eller jämfört anbuden med användning av ett poängsystem. En skillnad gentemot situationen i Falk Pharma var att det aktuella systemet skulle stängas för anslutning efter det slutliga tilldelningsbeslutet, och att rådgivare alltså inte kunde ansluta sig under systemets giltighetstid.
EU-domstolen påpekade, precis som i Falk Pharma, att den omständigheten att man inte väljer ut någon som ges ensamrätt till ett kontrakt innebär att det inte är nödvändigt att låta agerandet omfattas av upphandlingsdirektivet. I det aktuella fallet skulle snarast en rådgivarpool inrättas och inget urval göras av myndigheten bland de anbudsgivare som uppfyllde minimikraven. Omständigheten att tillträde till systemet var begränsat till en inledande period påverkade inte denna bedömning. Det avgörande kriteriet är att den upphandlande myndigheten inte angett några tilldelningskriterier för att jämföra och rangordna de godtagbara anbuden, vilket är ett grundläggande kriterium med avseende på offentlig upphandling. Då detta inte förelåg fann EU-domstolen att ett system för jordbruksrådgivning likt det ifrågasatta inte kunde anses utgöra ett offentligt kontrakt i den mening som avses i artikel 1.2 a i Direktiv 2004/18/EG.
Slutsatserna från EU-domstolens mål nr C-601/13 Ambisig föranledde för övrigt ingen annan bedömning eftersom förutsättningarna i det målet skiljde sig från detta, eftersom ingen faktisk jämförelse av de godtagbara anbuden gjordes här och kraven i anbudsinfordran inte kunde anses utgöra tilldelningskriterier.