En upphandlande myndighet upphandlade städtjänster och andra tjänster för underhåll av offentliga byggnader. Upphandlingen var uppdelad i delar. Ett konsortium bestående av bland annat företaget Ancora tilldelades kontrakt i en del. Värdet av denna del var 91,2 miljoner euro, cirka 900 miljoner kronor.
I den italienska lagen finns en obligatorisk skyldighet att utesluta leverantörer som inte hade betalt lagstadgade sociala avgifter. Leverantörer skulle intyga att kraven var uppfyllda. Den upphandlande myndigheter hade ställt ett obligatoriskt krav att alla leverantörer skulle inkomma med en förklaring att alla skyldigheter avseende sociala avgifter var uppfyllda. Ancora hade lämnat en förklaring om att alla avgifter var betalda.
Efter tilldelning gjorde den upphandlande myndigheten en rutinkontroll och bad en annan italiensk myndighet om intyg avseende Ancora. Av intyget kunde utläsas att Ancora, när det lämnade sin förklaring, inte hade betalt de sociala avgifter som det skulle. Myndigheten uteslöt därför Ancora från deltagande. Ancora hade fullgjort sina skyldigheter vid tilldelning av kontraktet och också vid kontrollen av skyldigheterna, men alltså inte vid intygandet.
Konsortiet, där Ancora ingick, överklagade uteslutningsbeslutet och målet hamnade i den italienska Högsta förvaltningsdomstolen, som ställde frågor till EU-domstolen om de italienska reglerna stred mot unionsrätten.
EU-domstolen klargör i domen att direktivets bestämmelse (artikel 45) inte är ett hinder mot den italienska regeln om uteslutning på grund av bristande betalning, även om betalning hade skett vid senare tilldelning av kontrakt och vid kontroll av skyldigheten. Kontroll av skyldigheten kunde ske på myndighetens initiativ utan att strida mot direktivet. EU-domstolen slår vidare fast att myndigheten är skyldig att följa de italienska reglerna i dess lydelse, som innebar uteslutning, och att myndigheten inte har möjlighet att göra en egen bedömning. Den italienska domstolen frågade också om de italienska bestämmelserna var diskriminerande mot italienska företag jämfört med företag från andra länder, myndigheten skulle nämligen godta egen försäkran från utländska företag. Tyvärr svarar EU-domstolen inte på frågan eftersom det inte av beslutet om hänskjutande framgick att företag från andra länder än Italien hade lämnat anbud.