Vad är egentligen ett golvpris?

Sammanfattning
Att en upphandlande myndighet anger att priset i ett anbud måste vara större än noll är inte samma sak som att ange ett förbjudet golvpris. Att ett pris tas ut innebär att den upphandlande myndigheten ska betala leverantören, medan ett golvpris innebär att priser under en angiven nivå är förbjudna. Ett krav att priset inte understiger noll är förenligt med upphandlingsregelverket.

Bakgrund
Trafikverket genomförde en upphandling genom förenklat förfarande enligt LOU för utförande av gång- och cykelväg i Älvkarleby kommun. Upphandlingen skedde med lägsta pris som tilldelningsgrund. Westcon Nords anbud förkastades av Trafikverket eftersom verket ansåg att Westcon felaktigt fyllt i mängdförteckningen enligt kraven i upphandlingsföreskrifterna. Där hade Trafikverket angett att varje pris i mängdförteckningen skulle vara lägst noll kronor.

Westcon som hade lämnat in anbud med lägst pris ansökte om överprövning och yrkade att upphandlingen skulle rättas så att Westcons anbud skulle tas upp till prövning eller att upphandlingen annars skulle göras om.

Westcon menade att Trafikverket felaktigt hade förkastat Westcons anbud och gjorde gällande att Trafikverkets krav på att varje pris i mängdförteckningen skulle vara lägst noll kronor innebar att Trafikverket ställt upp krav på så kallade golvpriser i strid med likabehandlingsprincipen. Westcon angav att det följer av HFD 2018 ref. 50 att det inte är tillåtet att ställa krav på att ett anbud ska innehålla à-pris som inte får vara lägre än en viss nivå.

Trafikverket menade å sin sida att kravet på att à-priser skulle vara lägst noll kronor inte kom i konflikt med likabehandlingsprincipen eller bestämmelserna om onormalt låga anbud, eftersom det inte fanns någon nedre gräns för hur låga priser som fick offereras.

Trafikverket ansåg att priserna i mängdförteckningen skulle vara just priser och inte minusposter. Det var inte fråga om ett pris om posten var under noll. Westcons anbud hade förkastats för att det innehöll en otillåten minuspost.

Förvaltningsrätten tog avstamp i HFD 2018 ref. 50 och framhöll att leverantörer kan förhindras från att konkurrera med sin prissättning på grund av golvpris. Golvpris ansågs därför inte förenliga med LOU. Förvaltningsrätten jämförde sedan situationen med HFD 2020 ref. 24, där HFD prövade ett krav på att á-priset inte fick vara högre i ett visst, större, mängdintervall än i ett annat, mindre, intervall. Kravet bedömdes av HFD som förenligt med LOU med hänsyn till att ingen nedre gräns angavs för priserna. I nu aktuellt fall menade förvaltningsrätten att leverantörernas möjlighet att priskonkurrera inte påverkades. Förvaltningsrätten påpekade också att det i förarbetena till LOU anges att det enbart är fråga om upphandling om leverantören erhåller en ersättning. Därför menade förvaltningsrätten att det inte fanns något hinder mot att förbjuda negativa priser. Förvaltningsrätten kom därför till slutsatsen att Westcons ansökan skulle avslås.

Domstolens dom
Westcon överklagade till kammarrätten. Kammarrätten inledde i likhet med förvaltningsrätten med att kontrastera HFD 2018 ref. 50 med den senare domen i HFD 2020 ref. 24 för att avgöra vilka krav på prissättning i anbud som är tillåtna enligt LOU.

Därefter konstaterade kammarrätten att de obligatoriska krav som målet gällde visserligen innebar att leverantörernas fria prissättning begränsades, eftersom negativa priser inte fick lämnas. Precis som förvaltningsrätten ansåg även kammarrätten att Trafikverkets krav att priserna skulle anges till som lägst noll kronor var förenligt med LOU.

Det här följde av att det var ett pris som efterfrågades och inte en rabatt eller en ersättning till den upphandlande myndigheten. Kravet kunde därför inte jämställas med ett golvpris av det slag som var aktuellt i HFD 2018 ref. 50.

Westcon hade inte heller på något annat sätt förhindrats från priskonkurrens och kravet ledde inte till att onormalt låga anbud automatiskt förkastades. Med det sagt kom kammarrätten därför till slutsatsen att Westcon inte visat att kravet stred mot LOU eller de grundläggande principerna och avslog överklagandet.

Analys
Domen utgör i stort en tillämpning av de kriterier som HFD tagit fram i de mål som omnämns ovan, HFD 2018 ref. 50 och 2020 ref. 24. Syftet med reglerna tycks framför allt vara att skilja tillåten reglering av hur priserna ska sättas från olika sätt att tillämpa golvpriser.

En intressant aspekt är naturligtvis hur domstolarna resonerar. Både förvaltningsrätten och kammarrätten utgår från en jämförelse mellan HFD 2018 ref. 50 och HFD 2020 ref. 24, för att sedan försöka utröna vilken av de två situationerna som passar bäst in på situationen i målet.

Den huvudsakliga frågan domstolarna har att ta ställning till vid bedömningen av obligatoriska krav avseende prissättning är alltså om kravet begränsar möjligheterna för leverantörer att konkurrera med sin prissättning. Här tillför dock målet en ny aspekt, nämligen frågan om vad ett pris är.

Precis som Trafikverket kommer kammarrätten fram till att det bara är fråga om ett förbjudet golvpris om det först och främst är ett pris, och då måste det vara fråga om att den upphandlande myndigheten ska betala något till leverantören. Det förbud HFD etablerat mot golvpriser gäller alltså inte ett förbud mot att leverantören ska betala myndigheten för tjänsten i fråga.

Dessutom ska domstolen också ta ställning till om regeln innebär att proceduren för utredning av onormalt låga anbud kringgås. Även här verkar dock kammarrätten komma fram till att eftersom Trafikverkets krav innebar att endast anbud som inte angett något pris uteslöts, kunde det därför inte innebära att onormalt låga pris automatiskt uteslöts.

Klart är i vilket fall att målet utgör ytterligare en del i följetongen om golvpriser i upphandlingar, som i dagsläget ser ut att ge mer utrymme till upphandlande myndigheter att reglera hur priser ska anges i anbud.

Målnummer och domstol
Kammarrätten i Sundsvall mål nummer 1803-21.

Juristpanelen