Fråga från läsare: I offentliga upphandlingar av engångsmaterial används allt oftare Konsumentprisindex (KPI) som måttstock för prisjusteringar. Vanligt är att det till och med endast är 70-80 procent av KPI som accepteras av köparen. Det innebär i praktiken fast pris under hela avtalsperioden, som oftast löper på fyra år.
Trots ständiga påpekanden till upphandlare om det, i vårt tycke, orimliga kravet att dagligvaruhandelns prisutveckling ska styra prisutvecklingen för offentlig sektor, avslås alltid begäran om att den faktiska prisökning som drabbar oss leverantörer varje år (3-6 procent) ska få kompenseras fullt ut. Finns det något juridiskt stöd (paragraf, lag, rekommendation eller liknande) att hänvisa till i dialog med upphandlare för att komma till rätta med detta missförhållande?
Joakim Lavér svarar: En upphandlande myndighet är inte bunden av det index som en leverantör föreslår. Med detta sagt bör den upphandlande myndigheten omsorgsfullt överväga indexfrågan så att valt index leder till ett så rättvisande resultat som möjligt. Ett felaktigt eller missvisande index bör, åtminstone i teorin, leda till högre anbudspriser.
Det gäller att beakta verklig kostnad och risk vid prissättningen av indexklausuler
Om anbudsgivarna inte får kompensation för kostnadsökningar genom det tillämpade indexet måste anbudsgivarna kompensera sig på annat sätt. Det naturliga är då offerera ett högre anbudspris.
Det finns inte mycket att göra åt problemet rent upphandlingsrättsligt, förutom att föra en dialog med upphandlarna om problemet med indexklausuler som inte är rättvisande. För anbudsgivaren är det svårt att argumentera för att den upphandlande myndigheten agerar i strid med till exempel proportionalitetsprincipen genom att sätta ett index som baserar sig på konsumentprisindex.