I och med nya LUF så har en förändringsprocess startat. Förändringen har varit på tapeten under lång tid. Det har pratats om förenklingar och förtydliganden i de nya direktiven. Någonstans där framme väntar upphandlingsparadiset, där solen alltid skiner och blommorna blommar, där alla krav är tydliga och konkurrensen optimal. En plats där upphandlingar är enkla och den goda affären är i fokus. Okej då, jag har väl som alla andra förstått under resans gång att det kanske inte är så det kommer att bli. Men en förhoppning om förbättring har nog ändå funnits.

Var det inte både enklare, effektivare och bättre med de gamla lagarna?

När jag nu ska försöka tillämpa de nya reglerna och göra upphandlingar enligt den nya lagen, så måste jag erkänna ett jag känner mig besviken, trots ganska låga förhoppningar. När jag läser, inser och försöker förstå så känner jag mest uppgivenhet. Vad ska det här vara bra för?

Jag är på väg ner i förändringskurvan. Innan lagen kom levde jag i förnekelse. Jag trodde inte att det skulle beröra mig så mycket. Vi är ett litet bolag, vi upphandlar i försörjningssektorn, det kan inte bli så stora förändringar, tänkte jag då. Sen har jag varit i ilske-fasen och undrat vilken idiot som har skrivit den här skiten. Jag har oroat mig för den orimliga nivån på kontroll jag ska göra i varje upphandling.

Brottsregisterutdrag, på riktigt? Var är förenklingen i det, och hur ska det vara möjligt på alla personer i ett stort bolag? Hur ska jag kunna hantera uppgifterna, kommer jag få information om alla fortkörningar som alla i styrelsen gjort? Jag får panik inför den kommande överbelastningen.

Nu är jag någonstans på botten av förändringskurvan, med apatikänslor. Jag struntar i det. Jag vägrar skicka ut något sådant där tramsigt ESDP-dokument på 25 sidor, som inte tillför någonting annat än tidskrävande administration både för mig och anbudsgivarna. Det är ju helt obegripligt. Kommer någon att använda det? Jag orkar inte och tror inte att det fyller någon funktion.

Kryllar av ordet får

Jag sitter mest och kliar mig i huvudet och känner mig förvirrad. Inte heller finns det några rättsfall att titta på för att förstå innebörden av de nya bestämmelserna. Kan någon förklara vinsterna med förändringen för mig? Var det inte både enklare, effektivare och bättre med de gamla lagarna? Då visste man ju hur man skulle göra, vad man kan skriva, ska skriva och får skriva. I de nya lagarna kryllar det av ordet får, man får än det ena, än det andra. Får och får och får. Men om man ska, eller om man inte får, det vet man inget om.

Jag ser fram emot att börja klättra upp på förändringskurvan till nyorientering, nya mål och acceptans. Jag hoppas att jag snart känner att jag vill lära mig det nya och börja använda bestämmelserna i upphandlingar. Men just nu önskar jag bara att de som bestämt detta ska inse sitt misstag och ändra tillbaka, så att man kan få lite arbetsro.