Här är några kommentarer:
”Jag anser att frågan måste besvaras med utgång i om överprövningarna sammantaget har en positiv eller negativ påverkan på den offentliga upphandlingen. De förslag som läggs fram i utkastet till lagrådsremiss tror jag inte kommer påverka antalet överprövningar alls,” skriver Magnus Nilsson.
”… om syftet är ’best buy’ har vi nog alldeles för många överprövningar och framför allt fel typ av processer; om offentlig upphandling enbart handlar om korrekt formalia så kan det nog bli ännu fler…”, tycker Ulf Sjölin.
”Är det inte så enkelt att många regler = många överprövningar?”, undrar Petter Cederbrink.
”Upphandlingsdokumenten innehåller till exempel ofta flera sidor av text kring kvalificering av anbudsgivare där vi i princip bara skriver av lagtexten. Det borde gå att skriva upphandlingslagarna på ett sådant sätt att det räcker med ett ”vi följer svensk lag” och kanske komplettera det med några korta upphandlingsspecifika uppgifter. Kvalificeringen kan då ske lika mekaniskt som annonsering av en upphandling”, skriver Kjell.
Och Anders skriver:
”Som anbudsgivare är det snudd på omöjligt att få rätt mot en myndighet och man är alltid i ett jäkla underläge.”
Läs krönikan och kommentarer här.
Redaktionen
Vill du bli bättre på att projektleda upphandlingar?
Rensa upp och ge tydligare regler. Nu är det ofta utslag på en ”beskrivning av hur ni skall jooba effektivt åt xxx” lite som friåkning utan domare, sen så klart får man inte gehör vi en överprövning då ”upphandlande myndighet” anser stå för största kompetensen….
Röda tråden är nog det usla rättsläget vid en överprövning. Domstolarna utvecklar rättspraxis i många fall i fel riktning. I andra fall verkar de avsiktligt bortse från bevis, kontrollerbara omständigheter alternativt misstolkar eller missar de rent av ett yrkande. Målet verkar vara att UM får minst i 80% av fallen rätt. Då ska väl alla vara lagom nöjda. Att be om överprövning i KR kan närmast beskrivas som att köpa trisslott.
Resultatet av de skeva bedömningarna i domstolar blir att UM få känsla att det är lite irriterande men inte farligt att strunta i lagen och reglerna. Det finns ingen incentiv för UM att erkänna och rätta fel i en upphandling trots att fakta kan anses peka i bara en riktning. De fortsätter göra som de alltid gjort och som de vill och det blir bara mer och mer frustrerat i leverantörsledet.
Att det inte blir mer överprövningar (bara 6% upphandlingar överprövas) måste bero på att många har redan gett upp fullständigt att vinna något via domstol. Apati är förklaringen bakom det låga antalet överprövningar, tycker jag.
Ja, varför överklaga om domstolarna inte är neutrala och står på UM sida? Det blir alltmer tveksamt om det överhuvudtaget är värt att fortsätta delta i upphandlingar. Det är för mycket jobb, för mycket politisk styrning och för många mutkolvar som ska ha både det ena och andra för att det ska bli tilldelningsbeslut och affär. Utåt säger samma tjänstemän att de brinner för att göra ”goda affärer”. Jo, jag tackar jag. De utesluter delen om att det är för sin egen nytta och inte för UM eller leverantören.
Håller med föregående inlägg, i Malmö får man aldrig rätt vid överprovning endast ett diffust dom för att förvirra leverantören. Små och mindre leverantörer har inte tid eller råd att följa upp, vi måste bita i det sura äpplet och gå vidare trotts att de vet att de har rätt. FR hittar alltid nya praxis till kommunens fördel.
Tilläggas kan att det mindre bolag betalar oftast mer i skatt än vad det större gör.