En kommun upphandlade en konstgräsplan genom förenklat förfarande. Tilldelningsbeslut fattades och leverantör A fick kontrakt. En annan leverantör, B, ansökte om överprövning och yrkade rättelse på så sätt att A:s anbud skulle förkastas.
Förvaltningsrätten förordnade om rättelse genom ny anbudsutvärdering. Kommunen fattade därefter nytt tilldelningsbeslut varvid leverantör C antogs. A ansökte om överprövning och yrkade i första hand rättelse som innebar att dess anbud skulle beaktas, i andra hand att upphandlingen skulle göras om.
Frågan rörde hur kravet på ekonomisk stabilitet skulle förstås. Det stod i upphandlingsdokumenten att anbudsgivare skulle uppnå viss kreditrating eller annars styrka att denne hade motsvarande ekonomiska stabilitet genom att lämna en förklaring.
Den utredning som A lämnat i anbudet ansågs inte vara tillräcklig för att uppfylla kravet i den första överprövningen, och A menade nu att A borde ha getts tillfälle att komma med en förklaring i den nya utvärderingen samt att A de facto uppfyllde kravet.
Frågan rörde hur kravet på ekonomisk stabilitet skulle förstås. Det stod i upphandlingsdokumenten att anbudsgivare skulle uppnå viss kreditrating eller annars styrka att denne hade motsvarande ekonomiska stabilitet genom att lämna en förklaring.
Den utredning som A lämnat i anbudet ansågs inte vara tillräcklig för att uppfylla kravet i den första överprövningen, och A menade nu att A borde ha getts tillfälle att komma med en förklaring i den nya utvärderingen samt att A de facto uppfyllde kravet.
Förvaltningsrätten konstaterade att kravet i sig var proportionerligt och tydligt formulerat. Enligt förvaltningsrätten innebar det att kommunen borde ha begärt en förklaring om den vid sin kontroll funnit att en anbudsgivare inte haft erforderlig kreditrating.
Förvaltningsrätten förordnade om rättelse på så vis att A gavs en möjlighet att lämna förklaring.
Kommunen överklagade domen och påpekade att A uppenbarligen haft och utnyttjat möjligheten att lämna en förklaring i sitt anbud, och dessutom haft möjlighet att utveckla grunderna under den första överprövningen.
Enligt denna var den av A ingivna utredningen dock inte tillräcklig. Någon skyldighet för myndigheten att begära ytterligare förklaring i den andra utvärderingen fanns inte, enligt kommunen.
Kammarrätten gick på kommunens linje och konstaterade att kravet enligt sin ordalydelse inte kunde tolkas på annat sätt än att det var anbudsgivaren som bar ansvaret för att lämna en förklaring, om den inte uppfyllde efterfrågad kreditrating. A hade dessutom använt sig av möjligheten att lämna förklaring, vilket tyder på att A hade förstått detta.
Det förhållandet att den lämnade förklaringen inte visat att A uppfyllde kravet innebär inte att det uppstått någon skyldighet för kommunen att begära in ytterligare förklaring, slog kammarrätten fast.
Kommunen hade därmed inte agerat i strid med vare sig upphandlingsdokumenten eller LOU, varför förvaltningsrättens dom ändrades och A:s ansökan om överprövning avslogs.