En myndighet upphandlade telefoni som tjänst. En leverantör som inte lämnat anbud i upphandlingen ansökte om överprövning och yrkade att upphandlingen skulle göras om. Grunden för ansökan var att upphandlingen innehöll obligatoriska krav som stred mot likabehandlings- och proportionalitetsprinciperna. Kraven innebar att leverantören, antingen själv eller genom underleverantör (MVNO-krav), skulle ha tillgång till eget nät eller egen infrastruktur. Förvaltningsrätten avslog ansökan och fann att kraven i fråga var nödvändiga då de syftade till att säkerställa att leverantören hade tillgång till mobilnät under hela avtalstiden och att kraven inte stred mot de upphandlingsrättsliga principerna.
Leverantören överklagade till kammarrätten och vidhöll att kraven stred mot LOU på sätt som förts fram i förvaltningsrätten men lade också till att avtalet i fråga var ett ramavtal och att ramavtalstiden var för lång. Myndigheten bestred talan och yrkade för egen del att leverantörens nya grund om för lång avtalstid skulle avvisas. Myndigheten bestred också att det var fråga om ramavtal.
När det gällde MVNO-kravet gjorde kammarrätten samma bedömning som förvaltningsrätten. Kammarrätten avslog myndighetens avvisningsyrkande eftersom nya grunder får åberopas i kammarrätten (se HFD 2014 ref. 5). Kammarrätten fann att avtalet var ett ramavtal eftersom det till övervägande del inte garanterade några volymer. Av 5 kap. 3 § i 2007 års LOU (och reglerna är desamma i nya LOU) framgår att ramavtalstiden får vara längre än fyra år endast om det finns särskilda skäl. Ramavtalstiden i upphandlingen kunde som längst bli sju år och nio månader. Kammarrätten fann inte att myndigheten visat att det fanns särskilda skäl för en avtalstid över fyra år. Den investeringskostnad som avtalet skulle innebära för leverantören kunde täckas genom en justering av priset i avtalet. Ramavtalstiden var därmed för lång och kammarrätten beslutade att upphandlingen skulle göras om.