En upphandlande myndighet upphandlade ett ramavtal, Styr och regler. I upphandlingsdokumentet hade angetts ett golvpris, som innebar att anbud som offererade lägre timpriser än vad som tilläts skulle förkastas. Om flera anbudsgivare efter utvärderingen visade sig ha samma jämförelsesumma skulle dessa särskiljas genom lottning. I upphandlingen inkom anbud från fem kvalificerade anbudsgivare. Samtliga anbud innehöll offererade timpriser enligt lägsta tillåtna pris, varför alla anbudsgivare fick samma jämförelsesumma och kontraktet tilldelades genom lottning. Tre anbudsgivares anbud antogs.
En leverantör, vars anbud inte var ett av de tre som antogs, A, ansökte om överprövning med grunden att upphandlingens förfrågningsunderlag och utvärderingsmodell inte ledde till att det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet antogs och att bolaget fråntagits möjligheten att offerera sitt bästa anbud. Leverantören menade att kombinationen av tilldelningsgrunden lägst pris och ett relativt högt uppställt golvpris innebar att det på förhand gick att förutse att samtliga anbudsgivare skulle offerera dessa lägsta tillåtna priser och att det i praktiken därför var lottning som var avgjorde tilldelningen av kontraktet. Leverantören argumenterade för att utvärderingsmodellen stred mot likabehandlings-, transparens- och proportionalitetsprinciperna och innebar att en effektiv konkurrensutsättning förhindrades. Felet hade skett redan i det konkurrensuppsökande skedet varför upphandlingen måste göras om.
Den upphandlande myndigheten försvarade sitt användande av golvpriser med att myndigheten hade erfarenhet av strategisk anbudsgivning med dumpade timpriser i tidigare upphandlingar. Det angivna golvpriset hade bedömts vara rimligt utifrån den aktuella konkurrenssituationen på marknaden. Myndigheten hade inte anledning att på förhand tro att samtliga anbudsgivare skulle lägga sig på samma pris, varför det inte varit förutsebart att lottning skulle behöva tillämpas. Sammanfattningsvis menade den upphandlande myndigheten att den behandlat alla anbudsgivare på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt samt genomfört upphandlingen på ett öppet sätt.
Förvaltningsrätten uttryckte att en upphandlande myndigheten har stor frihet att bestämma vilka krav den vill ställa i en upphandling, så länge kraven är förenliga med de grundläggande principerna. Domstolen ansåg att utvärderingsmodellen var tydligt redovisad i förfrågningsunderlaget, att prismodellen med golvpriser inte i sig var oproportionerlig och att lottning generellt är en objektiv metod för att utse ett vinnande anbud. Eftersom det varken visats att utvärderingsmodellen i sig hade begränsat konkurrensen, försvårat för vissa leverantörer att delta i upphandlingen eller inneburit att myndigheten givits möjlighet att godtyckligt kunna tilldela ramavtal menade förvaltningsrätten att utvärderingsmodellen inte heller i sin helhet stred mot LOU. Ansökan avslogs därför.
A överklagade till kammarrätten. Ett par veckor efter förvaltningsrättens avgörande meddelade Högsta förvaltningsdomstolen den så kallade Golvprisdomen (HFD 2018 ref. 50) där det fastslogs att det i princip inte är förenligt med upphandlingslagstiftningen att som obligatoriskt krav ange att anbud med ett timarvode under ett visst fastställt golvpris inte kommer att antas. Kammarrätten hänvisade till ”Golvprisdomen” och menade att den upphandlande myndigheten, genom att som obligatoriskt krav ange att anbud som understiger ett lägsta tillåtet timpris kommer att förkastas, hade förhindrat leverantören och andra anbudsgivare att konkurrera med sina bästa priser vid utvärderingen. Utvärderingsmodellen stred därför mot likabehandlingsprincipen i 4 kap. 1 § LOU redan på denna grund. Leverantören hade lidit eller riskerat att lida skada eftersom den inte kunnat konkurrera med sitt bästa pris. Eftersom felet var hänförligt till det konkurrensuppsökande skedet beslutade kammarrätten att upphandlingen skulle göras om.