Inte skäl att låta avtal om telefoni bestå av tvingande hänsyn till allmänintresse när parallella avtal fanns

Ett kommunalförbund upphandlade, tillsammans med 95 kommuner och kommunala bolag, ramavtal för fast och mobil telefoni.

Leverantör A ansökte om överprövning varpå förvaltningsrätten förordnade att upphandlingen skulle rättas. Domen överklagades till kammarrätten som förordnade att upphandlingen skulle göras om.

Även denna dom överklagades men Högsta förvaltningsdomstolen meddelade inte prövningstillstånd.

Myndigheterna förlängde under denna period befintliga avtal med leverantör A, men ingick även avtal med leverantör B för en stor del. Myndigheterna motiverade detta med att A avsåg att tillämpa en hög prissättning, vilket motiverade bytet.

På grund av den tidsutdräkt portering skulle ta behövdes dock parallella avtal under en tid. Till avtalet med B hörde även ett restvärdesavtal, som innebar att B skulle få ersättning för implementeringskostnader om avtalets löptid kom att understiga fyra år och/eller inte ersättas med ett nytt avtal med B efter avslutad upphandling.

A ansökte om överprövning av avtals giltighet vad gällde avtalen med B på flera grunder, som i korthet gick ut på att myndigheterna inte haft rätt att tillämpa förhandlat förfarande utan föregående annonsering på grund av synnerliga skäl, synnerlig brådska eller absolut nödvändighet. Myndigheterna bestred och yrkade att avtalen i vart fall skulle få bestå av tvingande hänsyn till allmänintresse.

Förvaltningsrätten fann att det varit absolut nödvändigt att göra anskaffningen men att avtalsvillkoren i sig överskridit vad som varit absolut nödvändigt, och att grund för förhandlat förfarande utan föregående annonsering enligt 6 kap. 15 § LOU därmed inte förelegat.

I den del parallella avtal inte förelåg fann dock förvaltningsrätten att avtalen med B skulle få bestå av tvingande hänsyn till allmänintresset.

Myndigheterna överklagade till kammarrätten, som meddelade prövningstillstånd och tog målen till omedelbart avgörande.

Kammarrätten avvisade överklagande från B i den del det avsåg avtalen som hade fått bestå (ej gått B emot) och konstaterade att myndigheterna fick anses ha talerätt även vad gällde de avtal som fått bestå på grund av att förvaltningsrättens domskäl skulle kunna föranleda upphandlingsskadeavgift.

Kammarrätten instämde i stort i förvaltningsrättens bedömningar och prövade enbart om även övriga avtal skulle få bestå av tvingande hänsyn till allmänintresset.

Kammarrätten påpekade att det ska föreligga exceptionella omständigheter och att myndigheterna har bevisbördan. Med tanke på att avtal fanns med A var det inte visat att det varit absolut nödvändigt att ingå avtal även med B, och med hänsyn till det ansåg kammarrätten att det inte fanns skäl att låta avtalen med B bestå. Överklagandena avslogs.