En kommun genomförde en upphandling som gällde ramavtal för asfaltsbeläggningar, asfaltsfräsning och vägmarkering samt anslutande tjänster. Upphandlingen genomfördes genom ett förenklat förfarande.
I upphandlingsdokumenten angav myndigheten de arbeten som skulle utföras uppdelade i olika mängdintervall. Anbudsgivarna skulle ange priset per enhet (à-priser) för dessa olika intervall. Dessutom angavs att anbud med ett högre à-pris för ett större mängdintervall än för ett mindre mängdintervall för en viss typ av arbete skulle förkastas.
A lämnade anbud i upphandlingen och uppgav i sitt anbud ett högre à-pris för ett större mängdintervall än för ett mindre mängdintervall för en viss typ av arbete. Kommunen förkastade därför anbudet och ingick ramavtal med en annan leverantör.
A ansökte om överprövning av upphandlingen och menade att kommunen hade handlat i strid med likabehandlingsprincipen eftersom det obligatoriska kravet hade hindrat bolaget från att lämna sitt mest fördelaktiga anbud.
Förvaltningsrätten avslog ansökan om överprövning. Domstolen ansåg att det obligatoriska kravet innebar ett relativt takpris vilket inte kunde jämföras med så kallat golvpris som underkänts i praxis.
A överklagade till kammarrätten som biföll överklagandet, upphävde förvaltningsrättens dom och beslutade att upphandlingen skulle göras om. Kammarrätten konstaterade att det obligatoriska kravet hindrade kommunen från att bedöma anbuden i verklig konkurrens med varandra. Kommunen hade därför brutit mot likabehandlingsprincipen.
Kommunen överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen och yrkade att HFD skulle avslå ansökan om överprövning.
HFD förklarade inledningsvis att en upphandlande myndighet har en relativt stor frihet att själv bestämma vilka obligatoriska krav som ska ställas upp vid en offentlig upphandling.
HFD redogjorde därefter för en begränsning av denna frihet, nämligen att det i praxis har ansetts vara oförenligt med upphandlingslagstiftningen att ställa upp golvpriser, där de anbud som understiger detta automatiskt förkastas.
I en sådan situation saknar leverantörerna möjlighet att konkurrera med sina priser och att förklara sin prissättning i enlighet med det kontradiktoriska förfarande som föreskrivs i bestämmelserna om onormalt låga anbud (se HFD 2018 ref. 50).
HFD förklarade att det finns en skillnad mellan sådana golvpriser och prissättningen i det aktuella fallet, eftersom den aktuella prissättningen inte innebar ett fastställt lägsta pris. Det fanns således ”ingen absolut nedre gräns för hur låga priser som får offereras”.
Kravet hindrade därmed inte leverantörerna från att konkurrera med sina priser och kravet var inte heller konstruerat på sådant sätt att ett det leder till att onormalt låga priser automatiskt förkastas.
Kravet skilde sig alltså på ett avgörande sätt från den situation som förelåg i den så kallade golvprisdomen (HFD 2018 ref. 50). Kravet kom därmed inte i konflikt med likabehandlingsprincipen eller med bestämmelserna om onormalt låga anbud. Det stred inte heller på något annat sätt mot upphandlingslagstiftningen.
Det sökande/klagande bolagets anbud uppfyllde inte det obligatoriska kravet och kommunen gjorde rätt när den förkastade anbudet. HFD upphävde kammarrättens dom och avslog ansökan om överprövning.