En kommun ingick efter en offentlig upphandling ett avtal med leverantör A avseende köp av bostadsmoduler. När modulerna inte blev klara i tid ingick myndigheten avtal direkt med A:s underentreprenör, leverantör B, för att få dem färdiga. A ansökte därefter om överprövning av avtalets giltighet och yrkade att detta skulle ogiltigförklaras.
A menade att kommunen hade genomfört en otillåten direktupphandling eftersom avtalsvärdet låg över tröskelvärdet. Enligt en artikel i lokaltidningen var värdet på det aktuella avtalet mellan myndigheten och B cirka 5,5 miljoner kronor.
Kommunen menade å sin sida att avtalsvärdet låg under tröskelvärdet för byggentreprenad. Dessutom hade man haft ett trängande behov av att färdigställa modulerna eftersom kommunen orsakades merkostnader för varje dag som färdigställandet försenades. Modulerna hade blivit fuktskadade och riskerade att bli obrukbara. På grund av detta och för att kostnaderna för åtgärdande av modulerna inte skulle bli alltför omfattande fanns inte tid för en annonserad upphandling. Kommunen ansåg att det därmed hade funnits synnerliga skäl för en direktupphandling.
Om förvaltningsrätten skulle förklara avtalet ogiltigt skulle kommunen mista de garantier avseende fel och skador som B lämnat och riskera stora kostnader, varför det även fanns tvingande hänsyn till ett allmänintresse att låta avtalet bestå.
Förvaltningsrätten prövade först om kommunen hade haft rätt att direktupphandla enligt 19 kap. LOU. Tröskelvärdet för direktupphandling (egen anm. gränsen för lågt värde) var vid tidpunkten för ingående av avtalet 534 890 kronor. Kommunen hade bara allmänt bestritt A:s hänvisning till artikeln i lokaltidningen som uppgav att avtalets värde var cirka 5,5 miljoner kronor, vilket enligt domstolen inte gav anledning att ifrågasätta uppgiften i tidningsartikeln. Värdet av avtalet ansågs därför ha överstigit tröskelvärdet för direktupphandling.
Därefter undersökte förvaltningsrätten om det hade funnits synnerliga skäl för kommunen att direktupphandla. Ett exempel på ett sådant skäl är synnerlig brådska, det vill säga oförutsedda händelser som den upphandlande myndigheten inte kunnat råda över. Enligt domstolen kunde inte alla de orsaker som bidragit till förseningen av färdigställandet av bostadsmodulerna anses ha varit helt oförutsägbara för kommunen, varför det inte hade gjorts sannolikt att det förelegat synnerliga skäl för direktupphandling. Förvaltningsrätten ansåg inte heller att vad kommunen anfört om risken för stora kostnader vid ogiltigförklaring av avtalet utgjorde skäl för att låta avtalet bestå. Avtalet ogiltigförklarades.
Kommunen överklagade till kammarrätten. Kommunen medgav där att avtalets värde uppgick till knappt 5,5 miljoner kronor, men menade att man ändå hade haft rätt att direktupphandla med hänsyn till synnerlig brådska eller till synnerliga skäl.
Kammarrätten konstaterade att avtalets värde översteg tröskelvärdet för direktupphandling varför frågan var om det funnits synnerliga skäl för kommunen att direktupphandla färdigställandet av bostadsmodulerna. Domstolen konstaterade att kommunen hade ett avtal med A om uppförande av modulerna men att A inte hade slutfört arbetet. Anledningarna synes ha varit flera och var dessutom tvistiga mellan parterna. Bostadsmodulerna hade till följd av den kraftiga förseningen fuktskadats och kommunen hade rekommenderats att riva samtliga golv och vissa väggar. Förseningen innebar även ekonomiska konsekvenser för kommunen som hade varit tvungen att köpa andra boendeplatser för de nyanlända som skulle inhysas i bostadsmodulerna. Kammarrätten ansåg att kommunen hade gjort sannolikt att händelserna inte hade kunnat förutses av kommunen och att kommunen inte heller ensamt hade kunnat råda över dessa. Det förelåg därmed synnerliga skäl för kommunen att direktupphandla, och kammarrätten upphävde förvaltningsrättens dom och avslog A:s ansökan om överprövning av avtalets giltighet.