Att inte dela upp större upphandlingar i delar kräver en motivering till varför inte detta sker. Anledningen till att denna regel infördes den 1 januari 2017 är att förbättra mindre företags möjligheter att göra affärer med det offentliga och kanske vända den oroväckande trend som går mot allt färre anbud.
Enligt en undersökning som Konkurrensverket gjort är det si och så med efterlevnaden av regeln om motiveringsskyldighet (4 kap. 14 § LOU). Att leverantörer dessutom aktivt argumenterar mot uppdelning av upphandlingar i flera delkontrakt gör knappast saken bättre.
Textilia anser exempelvis att kontrakt inte bör delas upp vid upphandling av textilservice till kommuner och regioner. I sina råd till upphandlare skriver Petter Nilsson, ansvarig för marknadskommunikation, att en lösning med två olika leverantörer blir svårare att hantera och att den i slutändan kan leda till sämre service.
För att ”underlätta för dig som upphandlare” bjuder man på fler argument kring varför det är en dålig idé att dela upp en upphandling av textilservice. Flera leverantörer kan bli mer tidskrävande för personalen. Detta eftersom olika aktörer har olika system och regler för beställning och reklamation.
Textilia ser också ökad risk för svinn och leveransbrister, bland annat på grund av att textilier blandas ihop och skickas till fel leverantör. Det sista argumentet går på temat transporter. Med flera leverantörer blir lastbilstransporterna fler, vilket är både kostnadsdrivande och sämre för miljön.
Det finns gott om regler i upphandlingslagstiftningen som man förundras över. Regler som ingen har efterfrågat. Regler som inte löser några problem. Regler som inte, tvärtemot vad lagstiftaren verkar tro, ger ökade förutsättningar för små och medelstora företag att delta i offentliga upphandlingar. Vill man vända trenden att färre och färre småföretag deltar i upphandlingar så borde man kanske titta på om det är så att regelmassan i sig är ett problem. Blir upphandlingslagstiftningen lättare att tillämpa om precis varje tänkbar och otänkbar situation regleras i bestämmelser som är 400 ord långa, och som efterföljs av en lika lång bestämmelse som utgör ett undantag till den föregående? Finns det någon som driver ett företag som känner att, hurra, vilken tur att det finns ESPD-dokument för det blir så lätt att lämna anbud? Nja. Tack Bryssel, som vi väntat! Äntligen kan vi översvämmas av obegriplig text, märkliga krav och korshänvisningar som inte funkar, men som omöjliggör anbudslämnande för alla som inte har en medelstor advokatbyrå till hjälp.