I somras publicerade Riksrevisionen en granskning av statliga myndigheters användning av konsulttjänster. Kritiken var minst sagt bister.
Bedömningen var att upphandlingarna ofta saknar helhetsperspektiv samtidigt som uppföljningen brister. Detta sammantaget innebär risk för att myndigheterna inte hushållar väl med statens resurser.
Regeringen rekommenderades att utreda möjligheterna att ställa krav på myndigheterna att redovisa sina köp av konsulttjänster. Dessutom ville riksrevisorerna se mer samordning. Förslaget var att ge Kammarkollegiet och Upphandlingsmyndigheten i uppdrag att se över hur användningen av de statliga ramavtalen kan öka.
Nu svarar regeringen på rapporten i en skrivelse till riksdagen. Även om Riksrevisionens granskning välkomnas omfamnar civilminister Ardalan Shekarabi knappast förslagen om att bland annat bättre synliggöra konsultköpen.
Regeringen ifrågasätter om det i nuläget finns behov av att utreda möjligheterna att även ställa krav på myndigheterna att särskilt redovisa sina köp av konsulttjänster. Åsikten är att det inte är givet att detta skulle tillföra nyttig information.
Det slås fast att en avvägning måste göras mellan behovet av uppgifter och myndigheternas redovisningsbörda. Civilministern hänvisar bland annat till det långdragna arbetet med att förbättra statistiken runt offentliga upphandlingar.
Regeringen pekar på att Kammarkollegiet redan idag har i uppdrag att upphandla gemensamma ramavtal för statsförvaltningen och tillhandahålla stöd vid avrop. Myndigheten har dessutom redan påbörjat ett arbete med att utveckla ramavtalsverksamheten.
Något som vore positivt (för alla, tror jag) vore om myndigheterna redovisade både sina konsultköp, men framförallt vilken typ av konsultköp det rör sig om.
Det finns en utbredd uppfattning att flera myndigheter har gjort sig konsultberoende, och att man därmed nyttjar både ramavtalen, men även egna upphandlingar till att anskaffa resurskonsulter för att bemanna myndigheten.
En enkel riktlinje är ju att konsulter ska nyttjas antingen vid tillfälliga (oförutsedda) toppar i arbetsbelastningen, eller för att tillföra en expertkompetens som myndigheten antingen enbart behöver under en kortare tid (såsom i projekt), eller i väntan på att en egen rekrytering kan genomföras.
Jag delar även uppfattningen att det oftast inte sker en adekvat så kallad ”off-boarding” process med omhändertagande av konsultens specifika kunskap. Men det löser sig bäst med utvecklad avtalsförvaltning och avtalskompetens.