Sverige har valt att låta privata aktörer tillhandahålla annonsdatabaser för offentlig upphandling. Det är en unik lösning som varken finns inom EU eller OECD. De flesta av länderna i EU och OECD har i stället en nationell och offentligt finansierad lösning för att annonsera och hantera offentliga upphandlingar.
Vad finns det då för positiva eller negativa aspekter på den svenska lösningen? Sverige har som konstaterat konkurrensutsatt marknaden för annonsdatabaser och det är för närvarande en handfull privata aktörer som tillhandahåller dessa tjänster. De privatiserade annonsdatabaserna tillhandahåller bland annat gratiskonton för leverantörer och erbjuder grundläggande information utan kostnad. Fördjupade analyser och bevakningsfunktioner är avgiftsbelagda.
En av fördelarna med denna lösning är att den kan driva innovation och utveckling av hjälpmedel till hjälp för leverantörer att få tillgång till den offentliga affären och bli bättre på att lämna konkurrenskraftiga anbud. Å andra sidan kan detta argument användas för att icke öppna data försvårar analyser och möjligheter att identifiera förbättringsområden.
Huvudsyftena med att publicera upphandlingsdata som öppen data är att skapa bättre förutsättningar för ökad kvalitet och att öka antalet anbud i offentlig upphandling. Fler anbud förväntas kunna leda till ökad mångfald, kostnadseffektivitet och kvalitet inom den offentliga sektorn. Frågan som vi måste ställas oss är därför om Sverige har råd att behålla nuvarande lösning, eller om vi ska gå mot ett mer öppet system.
Frågan om öppna och tillgängliga upphandlingsdata har i allra högsta grad även en koppling till små och medelstora företags vilja och möjlighet att lämna anbud i offentlig upphandling. Blir det för resurskrävande och upplevs för krångligt, ja då är det många av dessa leverantörsgrupper som väljer att avstå.
I dessa tider måste även nämnas den viktiga funktionen att begränsa korruption och andra oegentligheter i offentlig upphandling. ”Transparens äter korruption till frukost” var det någon som sa, och det ligger något väldigt viktigt i det. En högre grad av transparens skulle bidra till större möjligheter för uppföljning och utvärderingen av inte bara själva affären, utan även att lagstiftningen efterföljs. Detta i sin tur kommer att bidra till den grundläggande frågan om tillit till den offentliga affären. Ökad tillit ökar viljan att lämna anbud i offentlig upphandling.
Finland har gjort stora framsteg när det gäller att tillgängliggöra öppna upphandlingsdata genom den öppna upphandlingsportalen ”Hilma”. Portalen är gratis att använda och tillgänglig för alla, med fokus på transparens och enkel tillgång till information. Av portalen framgår bland annat information om annonser, upphandlingsdokument, tilldelningar och planerade upphandlingar. Informationen är strukturerad och kan exporteras via öppna API:er för vidare användning, inte minst för integration i andra system eller andra analysverktyg. Genom att titta på våra nordiska grannländer kan vi lära oss en hel del, utan att behöva uppfinna hjulet på nytt.
Sverige står inför ett vägskäl, ska vi fortsätta på den väg som vi slagit in på eller ska vi göra en helomvändning? Eller ska vi skruva på befintlig lösning och kräva mer tillgång till avgiftsbelagd information?
Jag tycker övervägande skäl talar för att något i vart fall måste ske, annars riskerar Sverige tappa konkurrenskraft. Frågan kan även komma att aktualiseras inom ramen för förhandlingarna om nya EU-direktiv inom upphandlingsområdet, men jag tycker att Sverige bör springa snabbare än så!
Magnus Johansson
Företagarna
Vill du bli bättre på att projektleda upphandlingar?
Tyvärr så tillhandahåller den största aktören på den Svenska marknaden, Mercell, numera endast ett ”gratiskonto” per leverantör. Detta har lett till att leverantörer med platta anbudsorganisationer och många bid managers kan behöva betala mångmiljonbelopp per år bara för rätten att lämna anbud i offentliga upphandlingar. Tänk på hur detta hade mottagits på den privata marknaden? Tänkt om IKEA eller Ericsson hade meddelat alla sina leverantör att de framöver skulle behöva betala mångmiljonbelopp bara för rätten att få fortsätta vara deras leverantör. Det ska bli ramaskri! Varför är det ingen som reagerar när exakt samma sak händer inom den offentliga affären?
Helt galet att lämna viktig data i privata händer som skapar en hel begränsningar. Det är statens pengar och det ska hanteras av staten. Återigen tror privata bolag i Sverige att vi är smartare än alla andra. Resultatet är att att bara Sverige saknar fullständig databas, Till och med UHMs siffror är felaktiga.
Den diversitet som finns av olika portaler idag driver även kostnader myndighetsinternt. Upphandlingsprocesserna är inte harmoniserade och unika ärende- och informationshanteringslösningar upphandlas, snarare än att återanvända det verksamhetsstöd vilket internt erbjuds lednings-, kärn- och stödverksamhet. Har ingen erfarenhet av hur marknadsföring, sälj- och leverans/införande genomförs sett ur levererande företags perspektiv, men motsvarande logik finns nog där: spretigt och kostnadsdrivande.
Tidigare programledar-erfarenhet av Ericssons upphandlingsmodell, riktad främst till kärnverksamheten, External Technology Provisioning. Hur upphandla och integrera de indirekta externa produkter och tjänster vilka vi då integrerade i vår end-to-end-kompletta produkt- och tjänsteportfölj. Naturligtvis försökt överföra/mappa Ericssons one face towards the customer och one face towards the supplier i de uppdrag jag haft för kommun, region och stat. Upplever att det finns en hel del att göra för effektivisering och nog ser jag den finska modellen som ett steg på vägen.
Ericssons upphandlingsmodell ETP omfattade också ett mer omfattande stöd från omvärldsbevakning, behov, krav, avtal, integration, introduktion, livscykelhantering och uppföljning av leverantör och partner. Vi hade 14 färdiga modeller, beroende av riskexponering och det upphandlades koppling till den teknologiska kärna som vidmakthöll vår relevans, eller core/non-core som vi kallade det. 14 olika modeller för att passa en riskexponering från ”ICA till Joint Venture” som min programägare på Corporate Technology brukade uttrycka det.
Nog vore en offentligt finansierad portal något att utreda vidare.
Varenda kommun, region och alla statliga myndigheter i Sverige behöver ha ett upphandlingsverktyg för att annonsera sina upphandlingar, Ibland betalar man flera olika lösningar därför att myndighetsenheter samt bolag inom kommunerna vill ha sina egna verktyg. KKV jagar alla dessa myndighetsenheter med sanktionsavgifter mm. Upphandlingsmyndigheten försöker utbilda oss alla så att vi gör rätt enligt LOU. Tänk om vi hade varit lika smarta som andra länder i Europa och haft ett statligt upphandlingsverktyg som inte generade miljontals kronor till privata företag som sedan sitter på information som vi som myndigheter själva vill ha. Istället kunde t ex KKV eller Upphandlingsmyndigheten stått för ett upphandlingsverktyg som hade varit gratis, de hade fått informationen direkt och också kunna påminna om t ex att det är dags att efterannonsera. Som det nu är i Sverige är det inget samarbete, privata aktörer som tjänar stora pengar, och små anbudsgivare som struntar i att lämna anbud därför att det är för dyrt och för krångligt. Och UM:s som sliter sitt hår därför att hela systemet är för byråkratiskt. Kanske är dags att göra om och göra rätt….
Tyvärr finns en hel del att önska vad gäller befintliga upphandlingsverktygs funktionalitet, de gör arbetet krångligt och tidskrävande.
Tyvärr är trenden, också stärkt i målsättningarna för översynen av EU-direktiven, att öka statistikinsamlandet. Dvs Sveriges seniora fackkompetens tvingas lägga arbetstid på att rapportera data som samlas exvis i UHM:s databas. Där den inte gör någon som helst nytta för de mål som anges i den Nationella upphandlingsstrategin. Databasen skapar inte fler affärer för små företag, den ökar inte hållbarheten i samhället, den sänker inte priserna på köpta varor och tjänster. Och den ger inte de upphandlande myndigheterna någonting överhuvud taget. Men det är detta som handläggare på Finansdepartementet m fl ansvariga driver. Där verkar saknas insikt i att Sverige behöver ett bra affärsklimat. I detta ingår den aspekt som artikelförfattaren lyfter upp – fri och lättillgänglig tillgång till anbudsinbjudan.