Inledningsvis vill jag som lämnar replik till artikeln Intervallutvärderingens sista suck vara tydlig med att jag representerar den tappande parten i mål HFD 3566-21.
Artikeln kan sammanfattas genom följande påståenden:
- HFD har genom avgörandet i mål 3566-21 i praktiken omöjliggjort användandet av absoluta poängräkningsmodeller i utvärderingen.
- Det är omöjligt att använda matematisk interpolation, eftersom detta skulle kräva alltför omfattande skalor, vilket i sin tur omöjliggör en transparent viktning mellan kvalitet och pris.
- Den bästa interpolationen är att omvandla priset till ett jämförelsetal (använda den så kallade mervärdesmodellen).
- Domen innebär även ett förbud mot att använda intervaller vid utvärdering av kvalitetskriterier (exempelvis antal leveransdagar).
Min uppfattning är att samtliga dessa påståenden är felaktiga och jag bemöter dessa i tur och ordning.
HFD har inte omöjliggjort användandet av absoluta poängräkningsmodeller
Möjligheterna för att skapa matematiska beräkningsmodeller för att omvandla pris till poäng är närmast oändliga. Så länge det inte finns någon brytpunkt, under vilken anbudsgivare kan antas avstå från att lägga anbud, så är modellen förenlig med de rekvisit som uppställs i dom 3566-21.
Det är inte omöjligt att använda sig av matematisk interpolation
De matematiska formler som kan användas vid utvärdering av pris kan vara komplexa att förstå för den som inte har god kunskap i matematik. Detta behöver inte vara ett oöverkomligt hinder. Formeln kan exempelvis illustreras genom en graf.
Den bästa interpolationen är inte att använda mervärdesmodellen
Jag är inte helt säker på vad artikelförfattaren menar med att omvandla priset till ett jämförelsetal, men tolkar det som ett förespråkande av mervärdesmodellen.
Genom den så kallade mervärdesmodellen kvantifieras kvalitetsmervärden i kronor, vilka oftast fungerar som fiktiva prisavdrag. Nedan följer ett exempel.
Anbudspris: 100 000 kronor
Kvalitetsmervärde: fiktivt avdrag motsvarande 20 000 kronor
Resultat som används vid jämförelse med andra anbud: 80 000 kronor.
En av bristerna med mervärdesmodellen är att prisskillnader mellan olika anbud värderas på samma sätt, oavsett hur dessa förhåller sig till upphandlande myndighets budgetram.
Låt oss utgå ifrån att en upphandlande myndighet har en budgetram på 2-2,5 miljoner kronor för ett visst inköp. En prisskillnad mellan ett anbud på 2,5 miljoner kronor och ett anbud på 3 miljoner kronor har då en väsentlig betydelse. En prisskillnad mellan ett anbud på 2 miljoner kronor och ett anbud på 2,5 miljoner kronor har å andra sidan mindre betydelse.
Vidare har en prisskillnad mellan ett anbud på 1,5 miljoner kronor och ett anbud på 2 miljoner kronor ännu mindre betydelse för upphandlande myndighet. Mervärdesmodellen avspeglar alltså inte den reella betydelsen av prisskillnader, eftersom den inte tar någon hänsyn till budgetramen.
Eftersom fördelaktigheten av låga anbudspriser inte avtar förrän anbudspriset motsvarar cirka 10-20 procent av de sammanlagda fiktiva avdragen, lämnar modellen stort utrymme för taktisk prissättning. Denna egenskap i mervärdesmodellen medför att upphandlande myndigheter tenderar att övervärdera kvaliteten, med försvagad priskonkurrens som följd.
Såsom påtalats ovan finns många olika matematiska möjligheter att omvandla pris till poäng, som ger helt andra resultat än de som följer av mervärdesmodellen. I en kommande artikel på Inköpsrådet ska jag tillsammans med Erik Olsson visa ett exempel på en sådan modell.
Domen innebär inget förbud mot att använda intervaller vid utvärdering av kvalitetskriterier
Det finns, så vitt jag kan se, inget som tyder på att HFD avsett att brytpunkter eller poänggolv inte skulle få användas i utvärderingen av kvalitetskriterier. Tvärtom tycks HFD utgå ifrån att andra principer gäller vid utvärderingen av pris, än de som gäller vid utvärdering av kvalitet.
Casper Tham
Förbundsjurist, Vafabmiljö Kommunalförbund
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer