En symbolfråga har blivit, huruvida en upphandlare som genomför en ramavtalsupphandling under tröskelvärdet träffas av 7 kap. 2 § och bestämmelserna om ramavtalets maximala löptid.
Nu höjs röster som ger uttryck för att ett smörgåsbord öppnats för upphandlare, där de fritt kan välja vilka direktivstyrda regler de behöver följa och inte följa i upphandlingar under tröskelvärdet.
EU-domstolen har vid ett flertal tillfällen fått anledning att pröva frågor som behandlar hur nationella regler ska tolkas när de nationella reglerna bygger på unionsrätten men inte omfattas av densamma.
De flesta av dessa rättsfall avser annat än offentlig upphandling, men kan ändå ge oss vägledning. Inte minst den färska domen Mål C-195/21 EU:C:2021: punkt 42–43, som behandlar huruvida nationella minimikrav kan överskridas i nationella upphandlingar:
”Det ska inledningsvis påpekas att det uppskattade värdet av det kontrakt som är aktuellt i det nationella målet, motsvarande ett belopp på 482 668 BGN exklusive mervärdesskatt (cirka 247 000 euro), understiger det i artikel 4 a i direktiv 2014/24 fastställda tröskelvärdet, 5 548 000 euro, för tillämpning av detta direktiv, vilket innebär att kontraktet inte omfattas av detta direktivs tillämpningsområde.”
”Det framgår emellertid av domstolens fasta praxis att när regleringen i nationell lagstiftning av situationer som inte omfattas av en viss unionsrättsakt har anpassats till den reglering som har valts i denna rättsakt föreligger det ett klart unionsintresse av att de bestämmelser som har hämtats från unionsrättsakten ges en enhetlig tolkning. Detta gör det nämligen möjligt att undvika divergerande tolkningar i framtiden och att säkerställa att dessa situationer behandlas på samma sätt som de situationer som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda bestämmelser.”
Kanske ännu tydligare blir det i C-313/12, EU:C:2013:718, punkt 22:
”Det föreligger nämligen ett klart unionsintresse av att – för att i framtiden förhindra skilda tolkningar – de bestämmelser eller begrepp som har hämtats från unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt när regleringen i en nationell lagstiftning av situationer som inte omfattas av den aktuella unionsrättsakten anpassats till den reglering som har valts i denna rättsakt. Syftet med detta är att säkerställa att inhemska situationer och situationer som regleras av unionsrätten behandlas på samma sätt, oberoende av de omständigheter under vilka de bestämmelserna eller begrepp som har hämtats från unionsrätten ska tillämpas.”
Domstolen slår fast att nationella regler hämtade från unionsrätten måste tolkas på samma sätt som unionsreglerna. Med andra ord träffas en upphandlare sannolikt av samtliga bestämmelser i det direktivstyrda området när man exempelvis ska upphandla ett ramavtal under tröskelvärdet. Detsamma gäller för dynamiska inköpssystem, elektroniska auktioner, elektroniska kataloger, inköpscentraler, samordnad upphandling, onormalt låga anbud, förhandling, dialog och uppdelning av kontrakt etcetera.
En av de mer svårbedömda frågorna är om det är tillåtet att konstruera egna uteslutningsgrunder, i enlighet med 19 kap. 17 § LOU samt LUF. Denna liksom övriga frågor kommer sannolikt att få sina svar genom framtida praxis. Fram till dess är mitt tips är att fortsätta följa de direktivstyrda reglerna.
Per Werling
Upphandlingsjurist, E-Avrop
Helt stängt är kanske inte smörgåsbordet ändå?
Jag uppfattar att båda målen som du tar upp avsåg situationer där direktiven ”överimplementerats”, dvs. när lagstiftaren bestämt att direktivregleringarna i princip ska gälla även för ”inhemska situationer”. Då tolkar jag det som att EU-domstolen hittar en behörighet att tolka EU-rätten, trots inhemsk situation, genom att hänvisa till den nationella lagstiftarens val att överimplementera. Därefter kommer enhetlighets-argumentet i spel.
Om lagstiftaren istället tar avstånd från direktiven/EU-rätten, ”här ska vi utnyttja vår valfrihet i den inhemska situationen”, kan EU-domstolen kanske få större problem både med att hitta en behörighet och vad gäller att lägga fast att direktivbestämmelserna så att säga gäller ändå?
Många av dessa ”smörgårdsbordsförespråkare” vill nog väcka lite uppmärksamhet och jagar gillningar och delningar på LinkedIn. Man kommer med diverse utspel om ”nya fantastiska möjligheter som öppnats upp” i och med de nya reglerna, men läser man igenom förslagen så förstår man att en stor del av dem inte skulle hålla en prövning i domstol. De mest utsvävande tillämpningarna kanske inte ens är menade att vara allvarliga, utan kastas ut för att få igång upphandlarnas fantasi? Vilket ju i och för sig kan behövas ibland.