Upphandlande myndigheter har en skyldighet att beakta samtliga omständigheter vid bedömningen av om ett anbud är onormalt lågt (Onormalt lågt anbud, LUFS)

De frågor som EU-domstolen prövar är om artikel 38 och 49 i direktiv 2009/81 (LUFS-direktivet) ska tolkas så att de innebär en skyldighet för den upphandlande myndigheten att kontrollera om det finns ett onormalt lågt anbud. Kontrollen ska ske även om inget anbud misstänks vara onormalt lågt, eller när det kriterium som föreskrivs i den nationella lagstiftningen inte kan tillämpas på grund av för få anbudsgivare.

EU-domstolen konstaterar att det ankommer på medlemsstaterna, och särskilt på de upphandlande myndigheterna, att fastställa sättet att beräkna vad som är orimligt och därmed ett orimligt lågt anbud.

EU-domstolen konstaterar även att det är den upphandlande myndighetens uppgift att identifiera misstänkta anbud och att frågan om ett anbud är onormalt lågt ska bedömas i förhållande till den aktuella prestationen.

Myndigheten ska ta hänsyn till samtliga relevanta omständigheter och bedömningen av om ett anbud är onormalt lågt får inte endast grundas på en jämförelse med de konkurrerande anbuden.

En nationell bestämmelse som föreskriver kriterier som innebär att det inte är möjligt att bedöma om ett anbud är onormalt lågt innebär inte att myndigheten befrias från sin skyldighet att kontrollera om ett anbud är onormalt lågt.

 EU-domstolen tar också upp frågan om den upphandlande myndighetens bedömning att det inte föreligger några misstankar om ett onormalt lågt anbud kan prövas i domstol samt om myndigheten är skyldig att motivera beslutet.

EU-domstolen anser att en upphandlande myndighet inte har någon skyldighet att uttryckligt motivera beslutet när den finner att ett anbud inte kan anses vara onormalt lågt men att myndighetens bedömning kan prövas i domstol inom ramen för en talan mot ett tilldelningsbeslut.