Flera upphandlande myndigheter genomförde under 2016 en upphandling av ramavtal för fast och mobil telefoni. Upphandlingen inleddes i juni 2016 och avtalet som skulle ersättas skulle löpa ut den 15 oktober 2017.
A tilldelades ramavtalet. Efter ansökan av B överprövades upphandlingen först av Förvaltningsrätten i Malmö och därefter av Kammarrätten i Göteborg som beslutade att upphandlingen skulle göras om.
A överklagade kammarrättens avgörande till Högsta förvaltningsdomstolen som inte meddelade prövningstillstånd.
Under överprövningsprocessen direktupphandlade flera myndigheter de aktuella telefonitjänsterna genom att ingå avtal med A. Flera upphandlande myndigheter ingick också avtal med B, som tidigare levererat de tjänster som upphandlingen gällde, om fortsatt tillhandahållande av de aktuella tjänsterna.
B ansökte om överprövning av avtals giltighet avseende de avtal som myndigheterna ingått med A. Överprövningen kom att avse dels avtalen med A, dels avtalen med B.
Förvaltningsrätten konstaterade att det fanns förutsättningar för att ogiltigförklara samtliga avtal med A, men i de fall där avtal endast tecknats med A och inte med B beslutade förvaltningsrätten att avtalen skulle få bestå på grund av tvingande hänsyn till ett allmänintresse.
Såväl A som de upphandlande myndigheterna överklagade till kammarrätten. Kammarrätten avvisade A:s överklagande i den del som avsåg de avtal som fått bestå.
Myndigheterna ansågs däremot ha klagorätt eftersom förvaltningsrättens uttalande kunde få betydelse i en eventuell process om upphandlingsskadeavgift.
Kammarrätten instämde även i förvaltningsrättens bedömning och avslog därför myndigheternas överklaganden, liksom A:s i den del det inte hade avvisats.
A och myndigheterna överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som först prövade de upphandlande myndigheternas klagorätt.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att domstolens utformning av domslutet saknar betydelse för den upphandlande myndighetens klagorätt.
Att förvaltningsrätten uttryckligen angav att förutsättningar för ogiltighet i och för sig var uppfyllda ansågs därmed inte medföra att myndigheterna haft rätt att överklaga avgörandet. Kammarrätten borde således inte ha tagit upp deras överklaganden till prövning.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de övriga upphandlande myndigheterna, vars avtal inte fått bestå, hade anskaffat de aktuella telefonitjänsterna genom en tillfällig gemensam upphandling.
Värdet av samtliga avtal skulle därför räknas samman vid bedömningen av om direktupphandlingsgränsen överskridits, varför förutsättningarna för att använda direktupphandling på grund av lågt värde inte var uppfyllda.
Nästa fråga som Högsta förvaltningsdomstolen prövade var om direktupphandling fick användas på grund av att det förelåg synnerlig brådska och anskaffningen har varit absolut nödvändigt.
Högsta förvaltningsdomstolen menade att det är anskaffningen i sig, det vill säga kontraktsföremålet, som ska vara absolut nödvändig för att undantaget ska kunna tillämpas.
Domstolen ansåg även att om det av avtalsvillkoren inte klart framgår att anskaffningen är absolut nödvändig utan i stället framstår som att anskaffningen görs för att kringgå reglerna kan anskaffningen inte anses vara absolut nödvändig.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att de upphandlande myndigheternas anskaffning genom avtalen med A var absolut nödvändig och att synnerlig brådska som inte berodde på omständigheter som hade kunnat förutses av myndigheten förelåg.
Den annonserade upphandlingen hade påbörjats i tid (i juni 2016 när avtalen löpte ut den 15 oktober 2017) och den brådska som uppkom i början av oktober 2017 fick anses bero på en för myndigheterna oförutsedd omständighet, nämligen den utdragna överprövningsprocessen.
Förutsättningarna att direktupphandla på grund av synnerlig brådska förelåg. Det saknades således grund för att ogiltigförklara avtalen.