Målet avsåg en upphandling av kontrakt som gällde utförande av stabiliseringsarbeten till följd av ett jordskred i en bulgarisk kommun. I upphandlingen hade myndigheten uppställt flera krav avseende anbudsgivarnas tekniska och yrkesmässiga kapacitet.
Tre anbud kom in i upphandlingen, varav två förkastades. Den tredje anbudsgivaren tilldelades kontrakt och avtal ingicks.
Efter att avtal slutits mellan myndigheten och leverantören kontrollerade en förvaltningsmyndighet om förfarandet genomförts på ett lagenligt sätt och kritiserade genomförandet av upphandlingen. Myndigheten hade emellertid inget att anmärka på ett av kraven avseende teknisk och yrkesmässig kapacitet.
Litet mindre än ett år senare genomförde revisionsrätten en kontroll av kommunens verksamhet. Vid kontrollen ansåg revisionsrätten att ett av kraven avseende teknisk och yrkesmässig kapacitet innebar ett åsidosättande av principen om fri konkurrens eftersom kravet var strängare än vad som följde av den nationella lagstiftningen. Revisionsrätten ålade därför borgmästaren att betala en sanktionsavgift.
Beslutet överklagades till den nationella domstolen som begärde ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
Den första frågan som EU-domstolen prövade var om en myndighet, inom ramen för en offentlig upphandling, får uppställa strängare urvalskriterier beträffande leverantörernas tekniska och yrkesmässiga kapacitet än de minimikrav som uppställs i nationell lagstiftning.
EU-domstolen menar att upphandlande myndigheter är de som har bäst förutsättningar att bedöma sina egna behov och att myndigheterna därför har getts ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av urvalskriterier.
EU-domstolen konstaterar att det inte finns något hinder mot att uppställa ett kvalificeringskrav som är högre än det minimikrav som följer av nationell lagstiftning, under förutsättning att det är motiverat med hänsyn till kontraktsföremålet och står i proportion till detta samt i övrigt är förenligt med de grundläggande principerna.
Den andra och den fjärde frågan, om artiklarna 4 och 5 i förordning nr 2988/95 ska tolkas så att en myndighets fastställande av urvalskriterier som strider mot LOU-direktivet kan få olika konsekvenser beroende på om det rör sig om en icke-culpös (icke-vårdslös) handling eller om överträdelsen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, prövades inte av EU-domstolen.
Den tredje frågan i målet var om artikel 8.3 i förordning 2988/95, jämförd med skälen 43 och 122 i förordning 1303/2013, ska tolkas så att den utgör ett hinder för att nationella myndigheter, som skyddar unionens finansiella intressen, gör skilda bedömningar av samma omständigheter i en offentlig upphandling.
EU-domstolen konstaterar i domen att ingen av förordningarna utgör hinder för att en offentlig upphandling kan bli utsatt för två kontroller, varav den ena utförs av den förvaltande myndigheten medan den andra görs av revisorsmyndigheten.
Under förutsättning att proportionalitetsprincipen följs finns inget hinder för att nationella myndigheter som skyddar unionens finansiella intressen gör skilda bedömningar av samma omständigheter i en offentlig upphandling.
Beslut: 31 mars 2022, mål C-195/21