Vid en offentlig upphandling i Slovenien ifrågasatte ett läkemedelsbolag ett krav i upphandlingsförfarandet, som även utgör lag i Slovenien, på att läkemedel framställda av plasma ska vara av slovenskt ursprung. Lagen innebar i praktiken att en myndighet i landet, som har ensamrätt på insamling av blod i Slovenien, hade ensamrätt på att leverera den typ av produkter till sjukhusen.
Domstolen konstaterade att artikel 2 i direktiv 2004/18 hade åsidosatts eftersom ekonomiska aktörer inte hade behandlats på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt. Vidare konstaterade EU-domstolen att tekniska specifikationer endast i undantagsfall får innehålla uppgifter om visst ursprung. Däremot måste alltid sådan hänvisning i en teknisk specifikation, såsom ursprung, åtföljas av ordet ”eller likvärdigt”.
Eftersom sjukhuset inte hade följt detta krav ansågs det ha avskräckt företag som levererar liknande läkemedel från att lämna anbud och därmed även ha hindrat handel mellan medlemsstaterna. Därmed hade sjukhuset varken iakttagit vare sig artiklarna 2, 23.2 och 23.8 i direktiv 2004/18, eller artikel 34 FEUF.
EU-domstolen prövade om kravet i upphandlingen, och den slovenska lagen, ansågs motiverad enligt undantagen i artikel 36 FEUF (skydd för människors och djurs hälsa och liv etc.). Domstolen ansåg att uppmuntran till frivillig och obetald blodgivning bidrar till att skydda folkhälsan. Däremot ansåg inte EU-domstolen att kravet på nationellt ursprung bidrar till att öka den frivilliga obetalda blodgivningen och att målet att uppmuntra till det inte förutsätter ett krav på nationellt ursprung. Därför ansågs kravet vara oproportionerligt och därmed inte förenligt med artikel 34 FEUF.