Nyligen publicerades en debattartikel på Upphandling 24 med rubriken ”Alla möbler bör inte återbrukas”. Rubriksättningen är jag helt med på. Men jag ställer mig också frågan om vi verkligen har så mycket gamla möbler som inte går att återbruka. Nu går det ju inte att svara för alla offentliga organisationer i hela Sverige och det kanske debattören har bättre insikt i än jag.
Men om jag får titta ur de erfarenheter jag har så slängs det för mycket dyra kvalitetsmöbler som har sin fulla funktion kvar. Möblerna är troligen inköpta från de största leverantörerna till offentlig sektor, där avropen med största sannolikhet är gjorda från något ramavtal från någon inköpscentral. Och där har det ställts bra och höga kemikaliekrav på dessa möbler.
Så varför ska vi inte kunna återbruka och återanvända dessa som vi redan har? Eller varför ska vi inte kunna köpa renovering av riktigt gamla möbler och klä om dem och ge dem ny stoppning för att kunna klara kraven på giftfritt? För det är ju där vi verkar hamna hela tiden, i kemikaliefrågan. Och med all rätt när det gäller möbler till verksamheter där barn och unga vistas och för att möjliggöra en cirkulär ekonomi.
Nej, jag säger inte att vi ska sluta köpa nya möbler helt och hållet. De behoven kommer nog alltid att finnas, men innan vi gör det måste vi tänka till. Men hur får vi till den styrningen då?
Här måste vi i offentlig sektor börja jobba mer tillsammans inom den egna organisationen. Det är många organisationer som lägger över allt ansvar på hållbarhet och kravställning till beställare. Men då hamnar ju dessa debatter helt fel, när det är upphandlaren som läser detta och kanske känner att man inte kan göra något. Lika så är det ju ofta beställande verksamheter som gör beställningen av enskilda möbler. Hur får vi även dem att tänka mer cirkulärt och renovera befintligt eller köpa en kompletterande del till befintlig möbel?
Ett alternativ till lösning är ju att upphandlaren meddelar denna typ av debattinformation vidare till berörd person i sin organisation och hoppas på det bästa. Ett annat alternativ är att debatten riktas till beställande verksamheter. Eller så ska vi börja jobba tillsammans.
Nu vet jag att detta inte är en ny tanke, men historiskt sett upphandlas det som beställande verksamhet efterfrågar. Och efterfrågas inte mer renoveringstjänster eller begagnade möbler så upphandlas inget för det behovet.
Ja, jag vet att vi är några organisationer som håller på att ändra detta och jag nämnde det lite snabbt i förra krönikan. Men vi behöver bli fler som vågar ifrågasätta vad som upphandlas och vad vi behöver för avtal som täcker framtidens behov av inköp och konsumtion.
Här behöver vi alla hjälpas åt och alla behöver ha lite kunskap i vilka mål som ska uppnås, för utan kunskap vågar man kanske inte ifrågasätta. Man kan ju självklart läsa på i de styrdokument som finns. Men vi från upphandlingsverksamheterna kan ju även kommunicera genom information i e-handelssystemet, avtalskatalogen, information på intranäten eller i massmejl där vi informerar och ger tips på hur beställaren kan köpa mer hållbart och troligen också tjäna pengar.
Här behöver kanske upphandlare lite mallar eller strategier för att få stöd i att analysera behovet. Jag tänker även att den upphandlande verksamheten initialt behöver ha regelbundna dialoger med de beställande verksamheterna, både på chefsnivå och medarbetarnivå, om vad det innebär att gör hållbara inköp.
Jag är nog ganska övertygad om att de flesta beställare vill känna sig trygga med att om man köper från befintliga avtal så ska man göra rätt ur alla perspektiv. Men för att få avtal att göra rätt från behöver vi ju säkerställa att avtalen möter alla våra behov.
Men om vi tänker lite längre och bredare, skulle vi kunna inkludera krav på hållbarhetskunskap och hållbarhetsinnehåll i de utbildningar och konsulter vi köper in och upphandlar. Och på det sätter skaffa oss kunskap.
För det är ett förändringsarbete vi behöver göra genom att tänka nytt och på ett annat sätt. För det krävs också att ledarskapet och den externa kunskap vi får in anpassas så att alla får förutsättningar att jobba lite annorlunda.
Om vi nu ska köpa extern kunskap genom en utbildning eller en konsult som ska genomföra ett visst förarbete eller uppdrag, så behöver ju hållbarhetsperspektivet komma med redan då för att säkerställa att slutresultatet blir bra och når våra hållbarhetsmål. Så kravet som vi behöver ställa är att utbildningsledaren eller konsulten har en relevant hållbarhetskunskap och förståelse för vilken påverkan dennes arbete har.
Här kan man som upphandlare ”kuppa” in dessa krav om beställaren inte får med hållbarhetsperspektivet. För vad händer om vi inte skaffar oss kunskap? Risken är ju då att vi fastnar i ett befintligt tänk och inte är med på den förändringsresa som jag anser behöver ske för att få de utmaningar vi står inför.
Om man är rädd för vad hållbarhetskrav eller ett förändrat beteende ska kosta, ställ er i stället frågan vad det kommer att kosta om vi inte förändrar vårt beteende. Och för att koppla det till vad debattörerna skriver, om att vi i offentlig sektor behöver bli bättre på att beakta och se totalkostnadsperspektivet, så håller jag med om det. Men jag ser även de utmaningar som finns med det.
Här behöver den offentliga organisationen som helt kanske budgeterar för en lite högre inköpskostnad, kunna spara in det vid ett annat tillfälle. Och om vi nu budgeterar för lite högre inköpskostnader, hur får vi beställarna att köpa detta och senare när någon annan person ska ta över till exempel stolen och det inte riktigt möter dennes behov… hur får vi denna andra personen att uppgradera den befintliga stolen?
Ja, jag har inte svaret på dessa frågor, men det är definitivt värda att försöka börja lösa. Så om någon har kommit på en lösning och hur man får till hållbara inköpsbeställningar, får ni gärna hör av er.
Men tillbaka till samarbetet mellan upphandlare och beställare. Upphandlare, våga ifrågasätta! Och till alla er som tycker det är svårt med hållbarhetskrav, se det som vilket annat krav som helst som ska möta behovet om en bra affär som bidrar till era och samhällets mål.
Lena Mårdh
Hållbarhetsstrateg i Huddinge kommun
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer